Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1856, sida 3

känsla för sina ungar och tillkännagifva densamma medelst klagande toner. Storken, hägern och snäppan hafva äfvenledes en anstrykning af slegma. Ormar utgöra deras vanligaste föda, mera sällan . fiskar och växter. Simmfåglar äro i allmänhet flegmatiska; deras föda består af kallblodiga djur, i synnerhet fiskar. För att få dessa, behöfva de hvarken sångfåglarnes sanguiniska liflighet eller roffåglarnes koleriska mod, då det på längt när icke är så besvärligt att uppdrifva fiskar som insekter och ormar, och dessa icke visa ett så kraftigt sjelfförsvar som varmblodiga djur. Dessa fåglar visa en slö likgiltighet. Endast brist på föda förmår att sätta dem i rörelse, och, då de tillika äro mycket glupska, blifva de också mycket feta, hvilket ofta är händelsen äfven med flegmatiska menniskor. Likasom dessa lefva de gerna i sällskap med sina likar och gifva högst obetydligt sin ångest tillkänna, då deras ungar äro i fara. Lunnefågeln (Mermon arcticus) rör sig sorglöst framåt, för att betrakta sina nyss förut skjutna kamrater, och återvänder derpå lugnt till sitt näste, utan att ana någon fara för sig sjelf. Stormfå geln (Procellaria glacialis) märker knappt, att man borttager dess ungar, och Kormoranen eller Hafs tjädern (Phalacroco rar Carbo) är i stånd att tillbringa flera timmar på en och samma klippa. Mindre flegma visa redan de fåglar, hvilka lefva af ormar och växter, såsom gåsen, anden o. 8. v., hvilka genast komma i rörelse, då deras ungar äro i fara, och båda dessa slägten visa stor uppmärksamhet emot hvarandra. De deremot, som lefva af insekter, hafva en mera sanguinisk natur, såsom TVattensnäppan; Ae äro hastiga i sina rörelser, råka ofta i strid, oaktadt de allmänt lefva tillsammans, och klaga ängsligt, då nägon nirmar sig deras bo. Fiskmåsen, som gerna förtär as samt tillochmed anfaller sjuka eller sårade fåglar, är derför också mera kolerisk, än den blott af fiskar letvande hafssvalan, och närmar sig i i temperament till kråkan. De koleriskteller sanguiniskt-flegmatiska sångfåglarne äro mera i rörelse, än de rent flegmatiska, och försvara äfven sina ungar med mera mod; dock skilja de sig alla deruti från de rent koleriska, att de gerna lefva i sällskap. Lommen är den ende nordlige simmfågel, som uteslutande lefver af fisk och dock icke är rent flegmatisk; ty hos den finnes ett verkligt melankoliskt-flematiskt temperament. De lefva gerna parvis, tåla ingen fågel af samma slag i sitt grannskap, äro skygga, försigtiga och visa mycken kärlek för sina ungar. Isdykaren skall tillochmed icke frukta för att anfalla dem, som oroa hans näste. (lLTorts.) 1 2— 2W vlilwt Öv3ÖW3