440 (1110 4— 7244 w:O — ligga långt borta ibland bisakerna. Så långt som Petrus och Paulus kunde skilja sig ifrån hvarandra, så långt kunna ännu i dag lärjungar söndra sig och likväl så vara lärjungar. Så olika som Paulus och Jacobus uttrycka sig, så mycket kunna ju än i dag lärjungar afvika ifrån hvarandra i framställning och framställningssätt utan att någondera derigenom upphör att vara en rätt och lefvande ledamot af församlingen. Af Guds ords lära vilje vi icke eftergifva en prick, ty hvad icke är vårt, det kunne vi icke bortskänka. Vvill någon att vi skole rata Guds ord, så att vi deraf något predike, men annat förtige, det rådet rätte vi oss icke efter, ty Herren har icke uppdragit eller tillåtit oss att borttaga eller tillägga. Vi kunne icke ens lika akta hvar och en lära som är bygd på den en gång för alla lagda grunden; ty på samma grund kan ju byggas icke allenast af guld, silfver och dyrbara stenar, utan ock af trä, hö och strå. Af de brännbaraste ämnen kan en lära byggas och varder då förbränd till slutet. Bredvid dessa som älska vår bekännelse, stundom kanhända med en mera brinnande kärlek än många ibland oss, gifves det andra som äro utgångne af oss, de der förkasta både oss och vår lära och dervid utan betänkande använda de hårdaste och mest förolämpande ord. Hvad oss sjelfva beträffar, vederfares oss intet annat än godt och rätt om vi aktas värdiga att bära Christi smälek, men bekymmer må det väl väcka att Christi ord varder försmädadt, i synnerhet om det sker för vår skull, såsom en följd af vår egen ovarsamhet, försumlighet eller trögket att undervisa och förmana. Det är oss särdeles angeläget att vi hålle oss uppe vid det förråd af insigter som erfordras för att icke vara alldeles underlägsne våra ordrika motståndare på detta fält. Det är angeläget att läraren håller sig vid det ord som visst är och lära kan, på det han må mäktig vara att förmana genom helsosam lärdom och öfvervinna dem som deremot säga. I det öfriga anvisa oss både Guds ord och vår egen kyrkas stadgar mindre att efterjaga än att undfly dem som icke låta sig förbättra; mindre att framkasta än att förkasta dåraktiga spörsmål och slägtregister och trätor och kämpning om lagen, ty de äro onyttiga och fåfänga; mindre att kifva än att undvika förtrolighet med den som icke har Christi lärdom, för att icke varda delaktig i hans onda gerningar. Med den som störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer, hafva de att skaffa som Gud gifvit svärdet i handen; men våra vapen äro icke köttsliga utan andeliga. Herrans tjenare skall icke vara trätosam utan ljuflig vid hvar man, läraktig, den de onda lida kan, och med saktmodighet straffa dem som emotstå, om Gud en gång vill gifva dem bättring till att förstå sanningen. Vi må dervid tillse att vi icke sjelfve förvålle menniskors okunnighet och dymedelst lemne dem till pris åt den förstkommande äfventyrare som på dem vill försöka sin skarpsinnighet och förmåga. Hafva icke i vår krets med ett slags utseende till framgång uppträdt läror hvilka sjelfva hedendomen var frånvuxen? Och vittnar icke detta om stora brister antingen i våra bemödanden eller i våra framsteg till utbredandet af en christlig upplysning? Den allmänna undervisningen inom vår landsort befinner sig, så vidt det kan bedömas, på en bättre ståndpunkt än i flera andra vidsträckta områden inom fäderneslandet. Ingen som vill vara rättvis, lär förneka presterskapets stora andel i förtjensten af detta förhållande. Huru mycket mera behöfver dock äfven i detta hänseende tillgöras! Icke allenast är en trägnare tillsyn af nöden, om det redan vunna icke skall förloras, utan erfarenheten har tillika framkallat hvarjehanda tvifvelsmål om lämpligheten af vissa delar i förfarandet, äfvensom i sammanhang med denna tvekan flera försök att ytterligare förbättra denna maktpåliggande gren af folkets uppfostran. Skulle de andliga söndringarna än vidare fortfara eller utsträckas omkring oss, skulle slutligen äfven åt oss öfverlemnas det betänkliga valet emellan mångdubbelt antal af folkskolor för att tillfredsställa olika bekännelser eller ock christendomsundervisningens uteslutande från skolorna, — hvilken kan beräkna hvar detta i rikare länder beklagade onda här skulle taga vägen? Käre Bröder, vinnläggom oss att med kärleksfull vishet sammanhålla hvad sammanhållas kan. Den är väl till som söndersliter och förskingrar. För dem som träda i spetsen för de särskilda rörelserna, må det hafva sin ära och sitt behag att uppgöra planerna, ordna lederna, sammandrabba med fienden och vinna sina segrar oller betäcka sina nederlag; men det spel de drifva, är icke lika välgörande eller fröjdefullt i längden för de många som dervid tillsläppa sina själar. I allt hvad menskligt är finne vi det andeliga och lekamliga helt nära hvartannat, om än icke sammanvuxet. Den allmänna undervisningen har sin andeliga sida; denna är den angelägnaste: denna tillhör dot Aga