Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1856, sida 1

het, som ovilkorligen utgör prägeln på en menniska, som är uppfyld af stora idcer och rena tankar. Han hade ett förnämt utseende, i det han långsamt framträdde, utan minsta spår af tvång eller förlägenhet, och kastade en blick öfver de församlade. Han emottogs af ett allmänt hviskande: — Ah, m:r Sidney! m:r Sidney! Ilan helsade och satte sig till sitt instrument. Tyvärr var detta stäldt så, att jag icke kunde se hans ansigte, medan han spelade, ty han vände nästan ryggen åt mig. Nu började han sitt föredrag och det med en af dessa förtrollande, gripande, fulla ackorder, med hvilka en orgelspelare, då han uppstämmer en högtidlig melodi, alltid är säker på att göra det miktigaste intryck. Jag säger icke att han spelade med färdighet, ty det var någonting vida mer än det. Det skulle vara fåfängt att söka skildra denna musik, ty ingen musik later sig beskrifva, emedan den blott kan kännas, icke begripas, men aldraminst låter ett utmärkt orgelspel sönderdela sig i ord. Jag åberopar mig blott på hvar och en, som förstår att behandla och bedöma detta instrument. Den, som nner orgeln och dess omfång, dess behag och den älteliga makt, den utöfvar på menniskohjertat, han kan tänka sig, hvilken verkan en orgel i e utöfva på den samling, som jag här hade framför mig. Verkan var oerhörd. Återhållsamheten brytes lättare hos den känsliga menniskan än hos sjå starka och förståndigt dömande personer, huru mycket mera måste det då icke vara sallet hos vandinnige, hvilkas hjertan dag och natt, utan lås eller bom, stå öppna för alla sinnliga intryck. Redan få minuter efter det han börjat spela, såg jag näsdukarna komma i brådskande rörelse, efterhand hörde man här och der en tyst, undertryckt ida i