Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1856, sida 1

uppassare. Afven de uppförde sig lugnt och anständigt; de gingo för det mesta parvis hand i hand, några hade hvarandra under armen, somlige höllo hvarandra tillochmed om lifvet. Ett slags rörande frid var utbredd öfver alla dessa olika ansigten, och ingen dödlig, som tillfälligtvis hade inträdt, skulle kunnat ana hvad som fattades desse olycklige. Slutligen hade alla männerne tagit plats bakom fruntimmerna, och med undantag af ett och annat harklande och hostande, hörde man icke ett enda ord. Väntansfulla och nyfikna sutto de stilla på sina platser och betraktade antingen hvarandra inbördes eller fäste blickarna på de dörrar, hvarifrån musikanterne skulle komma — det var icke blott en rörande syn, utan en syn, som gjorde den ledande och ordnande menniskoanden heder. Nu inträdde direktören jemte hela embetsmannapersonalen, båda läkarne och presten; dem följde embetsmännens hustrur och barn, hvilka alla togo plats på de främsta bänkraderna och på de långs utåt väggarna ordnade stolarna. Knappt hade dessa kommit in, förrän alla närvarande uppstego från sina platser och helsade tyst — en höslighet, som här hade en alldeles egen betydelse, ty det skedde icke på föreståndarens vink och befallning, nej! det var hos åc andligt ofrie ett ovilkorligt uttryck af aktning och vördnad emot dem, som verkade för deras andliga och lekamliga väl. På en vink af direktören, som jemte embetsmännen tackande helsade dem, öppnades bakom orkestern en dörr, genom hvilken alla musikanterne — dels embetsmän vid anstalten, dels musiklärarne och deras elever, de vansinnige -— inträdde; de voro alla klädde hvar efter sin smak och sina medel, och intogo med en vördnadsfull helsning sina platser, hvar och en vid sin notställare.