Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1856, sida 3

StyckegodsOm förstånd hos foglarne. (Forts. fr. n:o 176). Anskönt de särskilta slagen af fäglarne på fågelbergen, der de bygga från foten till toppen, icke hafva något gemensamt i sina öfriga lefnadsförhållanden, blifva de dock genom denna omständighet tvingade till ömsesidigt granskap, hvarvid ytterst sällan någon ocnighet uppstår dem emellan, och då endast på kort tid och emellan enskilta par. Denna sällskapsdrift är så stark, att icke en gång önskan om ett rikligare förråd af lifsmedel öfverväger densamma, oaktadt det är klart, att, om alla fåglarne på ett fågelberg spridde sig på vissa afstånd ifrån hvarandra, hvarje par lättare skulle finna sitt uppehälle, än då alla måste söka detta på en och samma inskränkta plats. I afseende på trasten har man iakttagit uti ett och samma träd ända till 7 bon at denna fågel, oaktadt skogen hade en otalig mängd träd af samma slag, dock finner man att denna fågel äfven bygger aldeles för sig sjelf. Märkvärdigare är deremot den afgjorda driften hos strutsen, att den förmår flera honor att lägga sina ägg i samma bo, der dessa sedan med sina hannar dela besvärligheterna vid utkläckningen. Detta kläckningssätt är emellertid icke allmänt hos strutsen, men man ser deraf att olika omständigheter bestämma dessa fåglars handlingssätt och likasom bringa dem till eftertanke. Ty säkerligen ingås denna förening i afsigt att bättre skydda nästena mot rofdjr, som der uppehålla sig i stöfre mängd. I förbindelse med denna drift till sammanlefnad bör ock anmärkas, att man på de så kallade fågelbergen iakttagit, att vid kläckningstiden infinna sig årligen på dessa och tillbringa der hela sommaren ätven otaliga individer, hvilka icke lägga ägg, så att icke allenast de fåglar, som årligen kläcka, ömsesidigt söka hvarandras sällskap, utan ock de, som icke fortplanta sig samma är. Ilärvid är att märka, att desse oparade fåglar likväl icke förlora all betydelse för kolonien, då de utgöra så till sägandes vikarierande utkläckare, hvilka åtaga sig äggen, då verklige ägarne genom en eller annan tillfällighet äro urständsatte att sjolfve utkläcka sina ägg. Den förut omtalte, berömde naturforskaren Faber, som år 1820 besökte Island, berättar härom, att, då han kom till Grimsö och hörde af de gamle invånarne, hvilka i många ar hemtat sitt uppehälle från sägelbergen, att man. utan att förlora ungarne, mycket väl kunde borttaga föräldrarne, ville han icke tro detta och borttog sjelf en fågel ur ett näste, men märkte redan samma dag andra fåglar deri. Följande året borttog han 6 dagar efter hvarandra 6 fåglar ur samma näste, och dock fann han den 7:de dagen att en annan fågel intagit detsamma. Detta exempel bevisar tillräckligt ofvan anförda uppgift, och man kan svårligen tillskrifva detta blotta instinkten; ty hvad skulle väl hafva hindrat desse vikarierande fäglar att sjeltve lägga ägg och utkläcka dem? Vidare har man iakttagit, i synnerhet vid de nordliga fågelkolonierna, att, då ett par fåglar blifvit ur stånd att mata sina urgar, sörja andra fåglar härför, icke allenast sålänge ungarne ligga i boet, utan ock senare, hvarefter dessa följa sina omsorgsfulla fostertöräldrar. Nästan hos alla djur har naturen inplantat kärlek i större och mindre grad för deras ungar; mindre kändt torde det dock vara, att denna hos de eljest för så dumma ansedda vattenfåglarne äfven utsträcker sig til andra individers ungar, Den synnerliga omsorg strutsen visar för sina ungar kan ej heller här förbigås, Som bekant är, bygger den