Styckegods. Om förstånd hos foglarne ). Redan länge har man tillerkänt vissa diur t. ex. hunden, hästen, räfven, björnen och flera andra en slags högre naturdrift, som icge helt och hållet kan tillskrifvas instinkten; icke så allmänt torde det vara medgifvet att äfven fåglarne besitta egenskaper, hvilka tyekas anvisa dem en högre plats uti intelligensens rike, än de, hvilka man blott kan hänföra till tillfredsställandet af deras djuriska behof. De mångfaldiga iakttagelser, som berömde ornithologer i sednaste tiden gjort i detta hänseende, föranleda mig atti korthet omtala de förnämsta egenskaper, som berättiga fåglarne att härutinnan åtminstone blifva jemnförda med fyrfota-djuren. Vi vilja derför flyktigt genomgå de serskilda lefnadsperioderna hos fåglarne, hvarigenom de här gällande egenskaperne blifva tydligast iögonfallande. Fåglarne äro, som man vet, fördelade öfver hela jordklotet, och hvarje serskildt slag har blifvit anvisadt en bestämd uppehållsort. Dock blifva icke alla fåglar hela året igenom på det ställe, som naturen tycks hafva bestämt för dem. De flesta draga om vären åt norden, för att der lägga sina ägg och kläcka dem, hvarefter de med sina ungar, så snart dessa äro i stånd att flyga, återvända till sydligare länder, för att tillbringa den strängare årstiden under ett mildare klimat. Så veta vi, att svalan om vintern uppehåller sig uti Egypten, der den vid Nilflodens stränder visar samma benägenhet för sällskapslif som hos oss. Ville man nu också tillskrifva denna drift att ombyta klimat emot ett annat — hvilket klimat den tid, då flyttningen försiggår, i afseende på näringsmedel o. s. v. torde erbjuda fåglarne en större lätthet att uppehålla sig — nemligen instinkten, så är i alla fall denna förklaring otillräcklig, då man tager i betraktande den drift, som förorsakar att fågeln årligen uppsöker det ställe, der den uppehöll sig föregående året. Så har man märkt, att samma sval-par återkommit flera år efter hvarandra till det ställe, man försett med några kännetecken, och der intagit samma bo. Dylika iakttagelser hafva också blifvit anstälda med en mängd andra fåglar, så att man kan anse för afgjordt, att så länge en fågel ostörd kan värpa och kläcka på samma ställe, skall den hela sin lifstid hvarje år återvända dit i samma afsigt. Men ännu märkvärdigare är det, att små fåglar, såsom vippstjerten, fältlärkan m. fl. årligen företaga den för så svaga varelser farliga resan öfver oceanen, för att bygga bo på Island ech Grönland, hvarifrån den efter några få månader åter måste begifva sig bort, för att undvika den stränga vintern i dessa trakter. Då nu största delen af nämnda fågelarter tillbringar sommaren i mellersta och norra Europa, der det finnes icke mindre tjenlig föda och boningsplats än i öde, på skogar blottade trakter, så måste andra orsaker än blott klimatiska förhållanden förmå dem till denna långvariga och farliga färd öfver hafvet, der en mängd af desse små varelser naturligtvis måste falla offer för de vilda elementerna. Faber märkte under sin resa till Island i Maj 1820 en vippstjert, som utmattad sökte en hviloplats på hans fartyg, hvilket då var minst 30 mil ifrån land. Det var stark storm, och fågeln visade alla tecken till maktlöshet, dock lemnade den dess vandringslust ingen ro, och, oaktadt den ostörd kunde hvila ut på fartyget, måste den dock ständigt göra utflykter mot norden, hvarifrån stormen hvarje gång dref den tillbaka till fartyget, tills den slutligen förblef aldeles borta. Erfarenheten deraf tycks lära, att antingen kärlek till det hem, der fågeln blifvit kläckt, eller der den har sitt bo, är den kraftigaste driffjedern härtill. Redan en längre tid har man iakttagit, att svalan och storken uppsöka sina bon från föregående året, då dessa fåglar bygga i grannskapet af menniskoboningar. Detta är nu också iakttaget med andra fåglar, såsom ejdern, lommen och örnen. Dylika observationer har man äfven gjort vid de så kallade fågelbergen, hvilka bestå af branta klippor vid hafskusterna, der tusentals vattenfåglar gemensamt bygga bo. Endast vissa bestämda klippor blifva härtill utvalda, oaktadt i dessas närmaste grannskap finnas berg, hvilka i hvarje hänseende erbjuda lika så beqväma byggnadsplatser, och dock förblifva aldeles obesökta. Då de härtill en gång utvalda klipporna årligen erhålla flera invånare, så är klart, att de fåglar, hvilka förut byggt bo der, ej mindre än de, som blifvit utkläckta der, samtligen återvända dit, för att fortplanta sitt slägte, i hvilket hänseende ingen plats förekommer dem mera tjenlig än den, som sett dem sjelfve födas. Här se vi således en slags hemlängtan och icke blott instinkten. Betraktar man vidare andra fenomener vid fåglarnas periodiska vandring, så finner man ännu flera bevis för den uppstälda satsen. Fågeln är t.ex. aldrig så skygg och försigtig, som just under sin vandring. Den tycks således inse, att de faror, hvilka äro förenade med denna vandring, fordra större försigtighet, än som är nödig, då den uppehåller sig på sitt vanliga ståndqvarter. De fleste samla sig i större skaror, företaga vandringar i sällskap, och hafva naturligtvis, såsom tranan och vildgåsen, medan svärmen hvilar ut, en skildtvakt, som gifver akt på hvarje hotande fara och varnar sina kamrater. Med dem förena sig äfven fåglar af serskilta arter, för att vandra tillsammans, och då en upphäfver ett varnande skrik, rätta sig de andra arterna derefter. (Forts.) Anekdot. För två år sedan mönstrade general B. Östg. lifgrenadierregemente, för hvilket han varit chef. ÖEttörearag af aflidne protokol-sekreteraren