Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1856, sida 1

— Ja! utropade han med en så dundrande stämma, att jag förskräcktes och trädde ett steg tillbaka; ja, Gud vare lof, att jag funnit er! men det var också hög tid. — Annu en gång — i detsamma grep han med sin starka hand i jernstängerna utanför fönstret och skakade dem så väldsamt, att ådrorna svälde i hans panna, — ännu en gång skulle jag hafva försökt det, — äfven om det skulle kostat mig lifvet! dock, tillade han, och i detsamma försvann denna fruktansvärda blick, som nödgat mig att vika tillbaka och hos mig uppfriskat den tanken att han var vansinnig, och hans ansigte hade ånyo sitt vanliga milda och lugna uttryck, — men nu — nu är ni ju här! Och med en obeskriflig ödmjukhet i sin förundransvärdt själoch klangfulla stämma tillade han, i det han fattade min hand och tryckte den i sin: — Ser ni, huru otacksam jag är! jag har ju ännu en! Han lyfte sin vackra, tankfulla blick emot himlen. — Men är det inte besynnerligt, fortfor han leende; så väl och tydligt jag förut talat med Honom deruppe, så litet förstår jag Honom nu, sedan ni kommit ... jag har inte mera ro att tänka på Honom, och jag kan inte mera tala med Honom ... jag tänker alltför mycket på er och hoppas för mycket på ert bistånd. Men när jag rätt öfverväger allt, så är kanske äfven det en vink ifrån Honom, som sändt mig den, om hvilken jag så innerligt bedt Honom. Ja, ja, nu förstår jag den känsla, som intog mig, då jag första gången såg er! ja, min vän — ty jag hoppas, att ni inte förskräckes vid tanken att vara min vän — det är hög tid, att jag en gång talar om mig sjelf till en menniska. (Forts.)