Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1856, sida 1

i detsamma jag lemnar 8:t James, der mina förrättningar äro slutade. Skulle himlen hafva utvalt er att utföra ett godt verk, o, så besvär jag eder att icke spara tid och krafter, då ni kan komma en olycklig till hjelp — Himlens bästa välsignelse skall belöna er derför! Att säga mer i detta ögonblick är mig förbjudet, men kanske torde ni snart erfara hvad jag här nödgas fördölja. Annu engång farväl och förlåt en stackars krämare, som dristar sig att med er vilja dela en hemlighet, som ni sjelf ej engång känner. Emanuel Phillipps. Stillatigande sammanvek jag brefvet och stack det till mig. Jag hade således förmodat rätt, och var nu midt inne uti en hemlighet, af hvilken en dunkel aning låtit mig få en skymt, men hvars verkliga väsen jag ännu icke kände. IIvad var det för en hemlighet, och hvem gällde den? utan tvifvel den vansinnige från S:t James?, ty att denne stod i ett eller annat förhallande till min reskamrat, hade redan ifrån denna dags morgon varit mig tydligt. Men hvilket band förenade dessa två så olika begåfvade menniskor, hvilkas samhällsställning äfven var så olika? Det visste jag ej, och jag gjorde mig ej heller ringaste möda att utforska det, ty, enligt brefvet, skulle jag ju snart få veta det. Försjunken i betraktelser gick jag ned i parken, der jag fann de sjuke vid deras vanliga sysselsättningar: några spelade boll, andra fäktade, här och der stodo grupper, hvilka språkade med hvarandra eller med häftiga ätbörder höllo på att meddela hvarandra sina ider. Det var min afsigt att hålla mitt löfte och besöka m:r Sidney på hans rum; men jag kände, att jag