liga sjelltinnarne på norska Finnmarkens kuster; men Sakavara är en lång ås, hvars ena ända bildar en spetsig vinkel mot Altenfjord. Man må ej i den af dessa fiellar omslutna Qvänviken föreställa sig någon intagande bugt, med grönskande stränder och gördlar af björkskog kring fjällen! Långt derifrån: Qvänviken är kal, nästan trädlös, fjellarne sänka sig tvärt och med branta hällar i hafvet, och blott enstaka gröna skogsstrimmor slingra sig likt band öfver klipporna, likasom om naturen skulle gjort ett misslyckadt försök att skänka fruktbarhet åt dessa ödsliga bergmassor. På ett par små gräsplättar nära hafskanten, ligga ett par enstaka lappboningar. När man från Altenfjord nalkas Qvänviken, tyckas de snarlika vilddjurs iden, och äfven på nära häll får man föga anledning att i dem se någonting annat. De äro täckta med grästorf, ha form och utseende af gröna tufvor, sakna fönster, dörrar och allt annat som skulle kunna ge dem likhet med menniskoboningar. Ingången är låg och mer en grop än en förstuga. För att komma in måste man snarare krypa än gå; men en forskare underkastar sig gerna detta besvär, för att få veta hvad torfkullen gömmer i sitt inre. Innerst finnes ett rum om 7 till 10 alnar i fyrkant, med jorden till golf, och med väggar om halfannan alns höjd, klädda med störar och tunna bräden, sammanlutande uppåt till ett snedt tak, som slutas med ett rökhål. Störarne utgöra sjelfva takställningen och äro utanpå täckta med grästorf, så att getter och får sommartiden få litet bete på taket. Förstugan är danad på samma sätt och vanligen fylld med jagtoch fiskredskap. När man från det klara solskenet kryper in i denna hålas halfdager, intages man af sällsamma känslor, hvilka visst icke minskas vid åsynen af denna bonings sotiga väggar samt tarfliga inredning och husgeråd. Några särskilta rum finnas ej här; hålan bildar blott ett enda, som på en gång är förmak, sängkammare, visthus och boskapshus. Långsåt ena väggen tager husfolket sitt nattläger, längsät den andra hvila getterna och fåren. Sängen — om man så vill kalla några på jordgolfvet utbredda renshudar — är gemensam, och någon särskild finnes knappt för den fremmande, som ovädret kan jaga in i dessa smutsiga tillhåll. Stolar och bord skulle här vara ett besvärligt öfverflöd! på sin höjd ser man en björkekubb, hvarpå husmodren sitter när hon spinner. Midt på golfvet brinner på några sammanlagda stenar en ständig brasa, som med sitt röda sken upplyser hålan och med sin rök bortskymmer det dagsljus, som annars skulle kunna nedtränga genom hålet på taket. När jag beledsagad af min lots eller vägvisare (vappus?) inkom, fann jag, som jag hade väntat, lappqvinnan framför eldstaden, sysselsatt med spånad på en efter lappsk metod konstruerad spinnrock. Der satt hon; med lutande hufvud, barkbrun hy och rynkigt ansigte; kring hennes mun sväfvade ett sällsamt leende, under det att hon med skygg blick betraktade fremlingarne; så ungefär kunde den af fabelns parcer se ut, som spann menniskornas lifstråd. Det öfriga husfolket höll just nu sin måltid och hade grupperat sig, pittoreskt nog, kring brasan. Qvinnorna, fem till antalet, sutto på huk, med deras lappska ansigten mot elden, som ömsevis klart uppblossade, ömsevis med mattare glöd belyste gruppen. De hade framför sig ett kärl med sur mjölk, hvari bär af kråkris (Empetrum nigrum) voro inströdda och förtärde anrättningen med glupskhet. Längre bort sutto männen på jorden, med korslagda ben och bortvändt ansigte; blott deras långa svarta hår sågs slänga likt korpvingar öfver vadmalskolten. Framför sig hade de några torkade fiskar, hvaraf de refvo stycken, som doppades i tran och sörtärdes. Ett par långhåriga hundar, hvilka med det dessa djur egna allvar hade lagt sig kring elden, fulländade denna genremålning ur det nordiska zigenarlifvet. Men vi hade snart dröjt för länge i fiskarlappens håla, röken sved i våra dervid ovana ögon och dref oss ur dessa nästen för en folkstam, hvilken från den dunkla forntiden har bibehållit sig i samma skick, med nästan stereotypisk oföränderlighet. Min vappus erinrade mig att vi borde inskeppa oss snart, om vi öfver Altenfjorden ville hinna till Rosekop. Det var midnatt; men solen stod ännu öfver horizonten och kastade ett starkt gult sken öfver Altenfjord, hvilken låg emellan de aflägsna fjellen, som en spegelblank guldsköld inom den upphöjda sköldkanten. Vår båt gled sakta fram öfver hafsytan och drog sin spegelbild med sig i djupet, medan skaror af sej hoppade i muntert stimm öfver ytan och tycktes innerligt roa sig i det kristallklara vattnet. Andtligen voro vi framme; båten stötte mot land. Solen hade åter börjat höja sig, piplärkan qvittrade i talltopparne och skatan var sysselsatt med att föra mat till sina ungar; men för oss var hvilans tid nu inne, i denna dag utan natt.