— —— ——— — A—ccc0—777 — Så till vida kan ni hafva fullkomligt rätt, m:r Elliotson; men hvem kan bättre gifva instruktioner för behandlingen af en sjuk, än just hans läkare? — Ja, sir, ni vet mycket väl, att jag inte lägger något hinder i vägen för er verksamhet; men jag för min del måtte väl ock såsom inrättningens föreståndare få förfäkta min rättighet att för mig sjelf behålla de meddelanden jag erhållit om m:r Sidney och att uppfylla de pligter dessa ålägga mig. Läkaren ville ånyo säga något, men m:r Elliotson vinkade åt honom med handen och sade: — Låt oss inte mera tala derom, min käre vän och embetsbroder; det der är sådant som tillhör våra konferenser, och der kunna vi fortsätta detta ämne. Nu har jag deremot ett annat förslag att framställa, som vida bättre låter sig afhandla vid ett glas vin, och som dessutom har mera allmänt interesse. Jag tillåter mig nemligen att erinra er om den komedi, som vi länge tänkt på att uppföra, och som hittills blifvit uppskjuten; löjtnanten påminner mig dagligen derom, och jag inser ej heller, hvarför vi längre skulle förneka våra patienter detta nöje. Ni skall veta, sir, sade han, vändande sig till mig, att den tiden närmar sig, då våra sjuke få tillåtelse att uppföra ett skådespel, och att vi hittills rönt lika mycket verklig nytta deraf, som det för alla utgjort en behaglig förströelse. Hvad tänker ni derom? säg helt uppriktigt er mening. — Saken är alldeles ny för mig, sir, svarade jag, men jag kan lätt tänka mig, att den måste hafva sina fördelar. De sjuke blifva derigenom ledde ifrån deras egen föreställningskrets och konstmessigt försatte i en annan; de blifva tvingade att tänka; de ölva sitt minne och hafva en angenäm förströelse. —