— Ni skall få höra nägot, som skall förekomma er nytt och sällsamt, ty det är en konsert för vansinnige, det vill säga föranstaltad för dem och utförd af dem. Och nu, då vi äro färdige med förrättningarne, mine vänner, sä låtom oss återigen tänka på flaskan. Hollah! William! tag hit andra glas och sedan den elaret, som står der nere i vrän. Bravo! här är den, gentleman. Han uppdrog korken med ett välbehag, som hade nägot smittande med sig, ty hela sällskapet visade ett likasä väntansfullt ansigte; det var tydligt, att gästerne kände den ädla dryck, hvarmed direktören trakterade, ty snart uppstod en allmän munterhet, som hastigt bragte den föregående lilla ordvexlingen i glömska. Man drack verkligen efter noter, som man plägar säga; jag var den ende, som icke var i stånd att hålla stången med de andre, ty så snart jag druckit ett visst antal glas, kan icke det bästa vin i verlden fresta mig att dricka mer. — Låt oss klinga! ropade direktören i det gladaste lynne, och eftersom vi ändå engång äro egoister, så dricka vi första skålen för oss sjelfva; men vi behöfva inte säga det till någon, ty vi äro ju här endast oss emellan. — Jag klingar gerna, sade jag, men med er tillåtelse dricker jag intet mera. — Vet ni hvad? ni kan vara en bra Tysk, men ni dricker dåligt. — Det är mycket möjligt, men jag har dock druckit mina ätta åttondedelar, och det är hvad vi i Tyskland kalla ett fullt mått. (Forts.)