Jag tror, att det endast beror på att göra ett lyckligt val af det man ämnar uppföra. — Det är just knuten, sade direktören, och derom skall ni, m:r Lorenzen, säga oss er tanke; vi lofva på förhand att rätta oss derefter. — Jag har redan tänkt derpå, svarade denne, men denna gäng har jag beslutat att utesluta det komiska elementet, ty förra gången hade vi deraf mera än vi önskade. Den själsfriskes komik är en uppsjudning af hans andliga hälsa, och der den finnes, tilltalar den vär själ på ett angenämt sätt; men den sinnessvages komik är en karrikatur på de andliga, och deraf se vi dagligen tillräckligt; dessutom stämmer den snarare till gråt än till skratt, snarare till sorg än till glädje, och detta är väl inte vär afsigt. Skådespelet bör snarare vara ett läkemedel för oss, och dertill behöfva vi affekter, gripande affekter, men inga förderfvade qvickheter eller plumpt utfördt skämt. Saken är alltför allvarsam att leka med, och derför föreslår jag denna gång en storartad, skakande tragedi, som tager alla själens krafter i anspråk. Om ni tilläter, så skall jag göra mitt val tills i morgon, då vi efter konserten utdela prisbelöningarne. Är ni ense med mig härom, herr kollega? — Naturligtvis, svarade jag, ty han hade vändt de sista orden till mig, och dels förekom mig hans mening vara riktig, och dels kunde jag ej betrakta denna uppfordran att på ett fremmande ställe afgifva min röst för annat, än en artighet. — Godt, sade direktören; dermed är således den saken afgjord; om det öfriga skola vi tala i morgon efter konserten. Ni uteblifver väl inte då, sir? — Nej visst inte! svarade jag och bugade mig.