Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1856, sida 2

— ( — Ifrån den täcka konstnärsstaden, fridfullt och stilla belägen på Rhens strand, omgifven af frisk och saftig natur, inbäddad öfverallt i sköna trädgårdar och smyckad med sommarens skönaste blommor, begaf jag mig till Köln, denna massa af gamla, grå, forntyska hus, sammangyttrade, snart sagdt, till en klump, som knappast delas af de trånga, krokiga och eländiga gatorna. Öfver allt skräpet höja sig en mängd kyrkor, trettio till antalet, alla bärande den gråa ålderdomens prägel. Såsom Pompei blottar för våra blickar den romerska fornverlden, så är Köln för oss den ypperligaste exponent af en äkta medeltidsstad. Få städer, om ens någon, torde så som den hafva bibehållit hela sin gamla karakter. Man tyckes vara så angelägen att bevara trasorna af det gamla, att både kyrkor och offentliga hus synas vara på väg att falla i stycken, utan att man mycket vårdar sig om att laga upp, att förbättra, att nybygga. Öfver allt det andra höjer sig, såsom en jätte bland ett slägte af dvärgar, den verldsbekante domen, synbar på flera mils afstånd genom den massa af hundratals torn, hvilka, likt en sky, med sina göthiska spetsar sträfva mot höjden. Den står der såsom menniskosnillets högsta försök i byggnadsväg, ofullbordad sedan sex århundraden, ett högtidligt vittne om medeltidens fromma tro, det skönaste prof af den göthiska byggnadsstilens sublima storhet. Många generationer hafva rört sig vid dess fot och gått bort, andra skola komma och gå, innan alla dess delar vuxit upp till den fullhet af rik och lätt harmoni, som ritningarne och modellerna låta oss ana. Man bygger och bygger sedan femton år tillbaka; årligen tillsättas millioner, men likväl fortskrider arbetet långsamt. Dock står koret färdigt, likasom södra portalen. De äro af en öfverraskande skönhet och hedra byggmästaren Zwirner såsom en ibland de största i sin konst. Att här ingå i någon beskrifning öfver detta tempel, förbjuda både utrymme och förmåga. Vi kunna blott säga, att åskådandet af detta arbete ensamt ersätter både mödan och uppoffringen af en resa åt dessa nejder, och hvar och en skall, såsom vi, med andaktsfull känsla vandra under de höga hvalfven och med hänryckning från de höga gallerierna skåda ut i fjerran öfver de herrliga landskapen. Mot särskilt kontant erkänsla fingo vi kasta en blick in i kyrkans förvaringsrum, der en mängd kuriosa, biskopskräcklor och annat skräp förvaras. Vi infördes sedermera uti kyrkans dyrbaraste sanktuarium, der man uti en dyrbar kista af guld och ädelstenar visar hufvudskålarne af die Heiligen drei Könige, eller Österländningarne, som, ledda af den underbara stjernan, kommo för att tillbedja den nyfödde Judakonungen. Jag frågade en katholsk prest, hvad slags bevis man mäktar uppställa för det antagande, att dessa gamla hufvudskallar verkligen tillhört de ifrågavarande Magerna. Han höjde på axlarne och svarade: inga! Och likväl skall detta antagande, likasom så många andra, göras till en trosartikel för det arma folket! En annan kyrka, likaledes i sitt slag af stor märkvärdighet, är Ursula-kyrkan, uppkallad efter den heliga Ursula, som tillika med 10,000 jungfrur på sjuhundratalet dödades af Hunnerna, der kyrkan nu står. Man måste lika mycket beundra det respektabla antalet af detta slag, som förvånas öfver mördarnes barbariska grymhet. Kyrkan är emellertid prydd med hufvudskålarne af alla dessa jungfrur. Hvart man vänder ögat grina dödskallar emot oss, prydligt uppsatta i glasskåp och utstyrda med guldoch silfver-broderade (natt) mössor. Uti ett kapell var hela långväggen ornerad med benpipor och benknotor, uppsatta i åtskilliga festoner och ordnade till hela sentenser, der t. ex. bokstäfvernas raka streck utgjordes af en benpipa, de krokiga af ett refben, punkterna af en knota, o. 8. v. Allt detta är ju mycket uppbyggeligt och andaktsväckande! Der visas ännu märkvärdigare saker, t. ex. foten af Ursula sjelf, med undantag af stortån, som lyckliggör någon annan kyrka, jag vet ej hvilken; en af de krukor, som begagnades vid brölloppet i Kana, och många andra rariteter. Cöln är en krasst katölsk stad, man ser det på alla förhållanden. Klockaren, som visade oss Ursula, talade med en viss skadeglädje om den enda protestantiska kyrkans i staden obetydliga utseende, huru den under franska armåens grassering vid Rhen begagnats till stall o. s. v. I boklådorna såg man bredvid katholska legender och mässböcker med förkärlek utbredda antiprotestantiska arbeten, bland andra ett med den hyggliga titeln af: Des Teufels Reise durch den Protestantismus. Men vi vände oss från denna uselhet till naturen. Denna kan dock den intoleranta