ö till venster; — man skall säkert inte vägra er, då ni är läkare, att helsa på hos den vansinnnige från S:t James. o Han tryckte sagta min hand. Återigen låg en fin ironi uti hans ord och omkring hans läppar, då han kallade sig sjelf den vansinnige från S:t James?. Han hade redan försvunnit bakom trädgrupperna, men jag stod der ännu och stirrade efter honom. Jag vet icke hvad jag tänkte, men jag erinrade mig först då hvar jag befann mig, när den fånige gossen, som samma morgon burit till mig frukosten, drog — Sir, herrskapet väntar på er. Jjerde Kapitlet, Lifvet i S:t James. Jag inträdde uti direktörens matsal, men jag hade i detta ögonblick föga lust att sätta mig vid ett muntert bord; jag tvingade mig emellertid och sökte att så mycket som möjligt försätta mig i samma sinnesstämning som de andre bordgästerne, bland hvilka direktören, båda läkarne och några andra embetsmän befunno sig. Presten var genom ett plötsligt illamående hindrad att deltaga, hvilket gjorde mig mycket ondt, då hans muntra lynne roade mig, och snart märkte jag äfven, att han var allmänt saknad. Måltiden denna dag var för öfrigt den vanliga månadtliga så kallade embets-middagen, hvarför ej