Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1856, sida 1

Den vansinnige srån S:t James. (öfversättning från engelskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Han såg lugnt på mig, så lugnt, som om han alldeles icke varit i någon upprörd sinnesstämning, och sade derpå med ett muntert leende: — Ja, hvem har sagt mig det? Kanske herrar läkare; de mena mig ju så väl och unna mig gerna ett nöje, som jag länge saknat? eller kanske herr direktören sjelf? Nej, nej, det ha de visst inte! Men jag har ju ingen orsak att dölja det för er: en man, i hvars sällskap ni reste i går, har sagt mig det, en simpel, men bra och dugtig man, en man som jag känner — och som känner mig. -Vågar jag hoppas, frågade jag, hänförd af en ögonblicklig känsla, i det jag hjertligt räckte honom handen, att äfven jag får lära känna er? — Jag skall visst inte hafva något deremot, svarade han. I edra ögon lyser en själ, som jag länge saknat, och från ert hjerta komma ord, som jag på fyra år icke hört. Ni skall visst få lära känna mig; jag tror mig ju redan känna er. Men... nu ringer det för andra gången, och vi måste gå. Spisar ni ensam ? — Nej, direktören har bedt mig spisa hos sig. — Godt, gå då. Om ni efter måltiden har en halftimmas ledighet, så besök mig på mitt rum. Jag bor i Venstra flygeln, två tråppor upp, tredje dörren