Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1856, sida 1

sinnessvag med sådan besinning och klarhet i själen, som han äger. — Jo, jo, svarade m:r Lorenzen, det var just det, jag ville säga er; men låt för Guds skull inte blända er af denna mask; under blommorna slumrar en vulkan, och man måste hafva sett dess utbrott, för att inte hysa en falsk åsigt derom. Som sagdt, tag er tillvara; han är en farlig menniska, när han bryter löst, och han har redan ofta gjort mig stora bekymmer. För öfrigt har han inte på länge haft något anfall, och just derför fruktar jag så mycket mera, att det skall komma. — Jag också, sade direktören, ty han tycks mig på sednare tiden vara mera tyst, sluten och tankfull, än någonsin förr; han tager mycket mindre motion än förut; han rider också mera sällan, och om qvällarne spelar han de aldra sorgligaste melodier på sin orgel. — Spelar han orgel? frågade jag. — Ja utmärkt väl; han spelar ej allenast ofta i kyrkan, utan också mycket ofta på sin egen orgel i sitt rum — han äger öfver hufvud mycken känsla, en stor musikalisk talang och ett utmärkt föredrag. Således känsla, talang och föredrag , tänkte jag, och dermed är du affärdad, min stackars vän! Det är ändå besynnerligt, hvad man ibland kan vara ytlig. — Ja, ja, det vill säga känsla nog för en vansinnig! tillade underläkaren, och det nästan för mycken! derför borde man försöka att drifva bort den och bibringa honom något mera logik, ha, ha, ha! (Forts.)