ville hellre tro, att de äro aflidne menniskors själar, och att lagarne för den sympati, som kan beherrska dem och förmå dem att göra oss nytta eller förskafsa oss glädje, nu äro på god väg att upptäckas, då så många menniskor, hvilka äro organer eller ledare för den sympathetiska kraften, just nu uppträda, dels i den gamla, men i synnerhet i den nya verlden. Tviflarne skulle, mente läkaren, inom ett tiotal af år komma på skam och få se resultater lika ordnade, som nu för tiden den elektriska telegrafen. Det gagnade till ingenting att säga, att om denna uppfinning skulle visa sig praktisk, så skulle det vara den största af alla revolutioner; ty då skulle alla hittills gällande åsigter om menniskosjälens frihet, om dess moraliska ändamål vara kullkastade. Kunde jag få makt öfver en annan, en afliden mans själ, så kunde också en annan efter min död få makt öfver min, och på detta sätt komme man aldrig ifrån maskopiet med jorden. Men vida mer kunde sägas, som är för vidlyftigt att nedskrifva här. — Det är redan märkvärdigt nog att en sådan tro kan uppstå och sprida sig, ungefär på samma tid som en tysk forskare gått till de yttersta gränsorna i motsatt riktning och vill härleda icke blott de gamla spökhistorierna, utan också åtskilliga själs-företeelser, från vissa gasartade utströmningar och de så kallade sensitives symeller antipathiska samband med desamma. I Är det nu sannt eller ej, hvad som skall hafva förefallit med matbordet, fingrarne och näsduken? Ja, det är just det obehagliga i saken, att man icke vågar tvifla på en allvarsam och sanningsälskande mans tro på sanningen deraf. Men det kan här vara ett godt tillfälle att påminna om ett underverk, hvarmed Mesmer, somnambulismens uppfinnare, förvånade Wienarne. Han var, som man vet, läkare i denna stad oeh ännu helt ung, då han uppträdde med sin lära, att det fanns ett hemligt inflytande, ett gemensamt fluidum, som han kallade den djuriska (animala) magnetismen. Han väckte mycket uppseende, fick stort tillopp, blef på det häftigaste förföljd af de andre läkarne, och råkade i de häftigaste tvister med dem. Mesmer spatserade en afton i Pratern; vetenskapsmannen, läkaren, drömmaren drog sig i den sköna aftonen ifrån sina lärda arbeten och sina syner. Men man kunde se, att han var mycket otålig, hans spanande blick ilade omkring ibland de talrike promenerande; än påskyndade han sin gång, än vände han om och stampade i marken liksom af ovilja; han liknade fullkomligt en älskare, som lider i den förfärliga skärselden: fruktlös väntan, den älskade skönas uteblifvande. Nåväl, Mesmer var verkligen kär, och det i en förnäm dam till på köpet. Ilan hade aldrig talat med henne, inen han såg henne dagligen på afstånd, och äfven i detta ögonblick sökte han henne i Praterns skuggrika alleer. Ian befann sig redan, trött af sin fruktlösa väntan, på återvägen till staden, då han uti allterna fick sigte på en ung, rätt vacker flicka, men fattig, svag och sjuklig till utseendet; han betraktade henne digt, och den unga flickan blef genast stående orö lig med nedslagna ögon. En plötslig besynnerlig tanke genomfor den unge läkarens hufvud, den hemliga vetenskapens Gud tillhviskade honom ett ord, och Mesmer ilade till oraklets trefot — eller med andra ord: han närmade sig till den unga flickan, tog henne mildt i handen och sade till hunne: — Ni kan utan skada för er heder eller er känsla göra mig en stor tjenst. Ni tycks vara fattig, jag är i jemförelse med er rik; ni är sjuk, jag är läkare; gör hvad jag ber eder om, och jag skall hjelpå er med råd och dåd. — Men hvad skall jag då göra? frågade den unga flickan darrande. I — Kom och sätt er på den här bänken och se mig stadigt i ögonen. Den unga flickan satte sig och började stirra på Mesmer, som stod upprätt framför henne och mottog hvarje blick af henne med en enda oförändrad tanke, återgäldade den med en blick, som lydde en hårdnackad och orygglig vilja; derpå förde han båda sina utsträckta händer på något afstånd förbi hennes ansigte, hals, bröst och armar; det var än en mild, vågformig, harmonisk rörelse, än en orolig, afbruten darrning. Den unga flickans ögon tillslöto och öppnade sig flera gånger under striden emot den trollmakt, som fått henne i sitt våld; ändtligen, då hon, som det tycktes, utstått några plågor, suckat, ja utgjutit några tårar, spred sig ett barnsligt leende öfver hennes ansigte, hennnes hufvud sjönk tillbaka, hon sof. — Hvad tänker ni på? frågade henne Mesmer då. Hon svarade dröjande: — Jag tänker på den oro, hvaruti ni befinner eri afton. — Ni vet således, att jag sökt något i Pratern: — Jag vet, att ni sökt någon. — Kan ni säga mig, hvar han är i detta ögonblick ? — Jag skall säga er hvar hon äg — Nåväl, säg det. — Vänta litet . . nej, nej, jag kan inte . . jag ser intet .. — Jo visst, se efter ännu en gång, nära, fjerran, öfverallt! Jag måste veta, hvar den damen är. — Ah! utropade somnambulen, jag ser henne, hon är i Kärntnerthor-theatern. Ett länge uthällande sorl af öfv skning, vantro eller beundran hördes ibland den a mängden af promenerande, som samlat sig och skådat denna scen, och som Mesmer först i detta ögonblick nedlät sig att märka. De lärde tvista ännu om, huruvida det var en improvisation — eller en väl anlagd och väl spelad komedi.