Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1856, sida 2

eler 9 111— 419 (4—8 9k 177 4 7 basreliefer. I dessa gallerier och dessa salar vandrar man genom alla tider och lifvets växlande förhållanden. Man möter vid hvarje steg uppenbarelser från en renare, en bättre verld, än den som omgifver oss, och sinnet höjes dervid öfver det förgängliga och tillfälliga. Omgifven af sina skapelser, sofver mästaren på sin äras lager; vid den griften stannar med rördt hjerta vännen af det sköna, tacksam äfven härinför all god gäfvas gifvare, med blicken, om ock flygtigt, riktad mot skönhetens eviga källa. — På Christiansborgs slott har man att beskåda en rik samling af målningar från konstens olika perioder. Flertalet af åskådare gå med oss förbi de gamla skolornas alster, hvilkas höga, mera otillgängliga konstvärde vi ej förstå, för att med välbehag stanna framför arbeten af den nyare danska skolan. Man ser sig der såsom med ett trollslag försatt till det brokiga och växlande lifvet, sådant det i verkligheten möter oss på alla sidor. Fiskarekojan, bondstugan, böndernas glada gillen, deras fromma uppträdande till templet, med ett ord, allt hvad lifvet har dystert eller gladt, allvarligt eller skämtsamt, har här funnit plats och framstår i lifliga drag och med omisskänlig karakter af nationalitet och folksed. — Oldsamlingen i prinsens palais torde i afseende på den fornnordiska afdelningen vara den bästa, som något land eger. Det är med ett slags helig vördnad man betraktar dessa lemningar af ett förgånget slägtes kultur. Det är på den vi hafva byggt, och stå vi vida framför dem, så är äran härför ej ensam vår; också de skattade, ehuru i ringa mån, till den menskliga odlingens framgång. — Rosenborgs slott är en intressant punkt, väl värd uppmärksamhet. Det förskrifver sig från den i många hänseenden utmärkte Christian IV:s tid och förvarar månget minne af hans husliga och enskilta lif, äfvensom i allmänhet många föremål af historiskt intresse. Såsom förvaringsställe för rikets pretiosa och konungsliga kuriosa torde detta slott vara ett ibland de märkvärdigaste i sitt slag. Hvad som ej litet bidrager att göra detsamma intressant, är dess behagliga läge uti den förtjusande trädgård, som omsluter detsamma och deraf fått sitt namn. — Men jag får ej längre uppehålla mig vid Köpenhamn, huru det än fängslar min håg. Blott en blick in i dess Tivoli, som utgör dess glada och trefliga förfriskningsort. Dit strömmar hvarje afton skaror af hundrade och åter hundrade, för att fröjda sig åt de glada tonerna af Lumbys orkester, skratta åt pajazzons tokroliga upptåg, svänga om på karusellen, göra en luftig färd på rutschbanan, se apor dansa, skjuta till måls och pröfva sin styrka på kraftmätaren. Alla äro ytterst glada, vänliga och belåtna. Arbetet går så mycket raskare den följande dagen, i minnet af en nöjsam afton. Hj heller har man ruinerat sig på förlustelsen. Man kom ifrån den med den ringa uppoffringen af en mark. Så bör en förnöjelse anordnas, att den friskar upp själ och sinne, bjuder på andra njutningar än de materiella, och fås för ett pris, som för den obemedlade ej blifver kännbart. Ena dagen af mitt vistande i Köpenhamn gjordes en utslygt på jernbanan till Roskild. Der är rätteligen ingenting annat att se än konungagrafvarne i domkyrkan. Man träder in i dessa hvalf med en djup känsla af förgängelsens magt. Konungen och tiggaren måste slutligen gå samma väg, för att skärskådas efter samma måttstock: och inför efterverlden gälla deras namn hvarken mer eller mindre än det goda de uträttat, eller det goda, som de åtminstone velat. — I grannskapet af kyrkan finnes den källa, hvaraf den uråldriga staden har sitt namn. Der har förr varit en vattenkursanstalt, men danskarne tyckas ej vara vänner af sådan kurmethod, ty hela anläggningen är inköpt af en privatperson, som förvandlat salarne och rummen till gallerier för konstsamlingar. Med saknad lemnade jag det glada och vänliga Köpenhamn, för att på haf och land fortsätta mina irrfärder. Sundet låg blankt som en spegel och aftonsolen sken klar på de aflägsna höjderna af svenska kusten. Efter en timma dök den ned i hafvet. Det gamla kära landet fanns sålunda för mig till blott såsom en minnets helgedom, fridfullt och stilla slutet inom en tacksam, en förhoppningsfull erinring. Är det väl någon, som lemnar fäderneslandet utan en sådan känsla? Är ej fosterlandskärleken den goda genius, som följer oss öfver aflägsna haf och länder, då äro vi alltför ensamme uti städernas växlande lif och glädjelösa uti naturens herrligaste företeelser. Knappast finnes väl någon, vid hvars sida ej går ett ljufligt minne, eller ett gladt hopp, såsom en vänlig Fylgia, lifvande, uppfriskande och förädlande. Dessa och andra vackra tankar neddrogos dock snart nog inom den lägsta materiella sfer, då fram på natten fartyget började kränga för en frisk bris, som med temligen rörliga vågor förde oss mot den tyska kusten. I soluppgången passerades det täcka Traveminde. Kl. 6 på morgonen lågo vi lugnt vid bryggan af den LL OT ( 2—