Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1856, sida 1

A— XLO2AA— — Ni bedröfvar mig ej, och jag — Fortsar ni bara. förstår er. — Nå, eftersom ni vill veta det, Så må göra: Knappt hade jag beträdt engelska stranden, förrän jag plötsligt lärde känna detta lifvets nattsida, och en giftig slägt ifrån den ödelaus 1 ett ögonblick hela min framtid. — Hvad säger ni? huru är det möjligt? — Och det kan ni fråga, fastän ni ser mig här — här! Just då jag kände mig aldra lyckligast — jag kan inte säga er mera — blef jag .. sjuk . . mycket sjuk . . . och resultatet af denna sjukdom är . . . att ni nu ser mig här. Dessa enkla ord sade han på ett sätt, som djupt skakade mig. Jag teg emellertid och gick försjunken i tystnad vid hans sida. — Jag vågade icke se på honom, ty jag fruktade att få se hans nedslagna, tröstlösa ansigte; men huru förvånad blef jag inte, då jag efter en längre paus nästan fruktande kastade mina blickar på honom och såg hans strålande ögon, hvilka betraktade mig med en viss triumf. Jag darrade vid den tanken, att vansinnet möjligen framkallat denna motsats emellan hans ord och hans utscende; men jag sade åter till mig sjelf, att vansinnet aldrig har detta klara, friska, jag kunde nästan frestas att säga intellektuella utseende. Emellertia visste jag icke rätt, hvad jag skulle tro om honom — om han förställde sig, eller om vansinnet talade ur honom. Jag vacklade emellan ja och nej; jag kände, att min blick ej längre var klar, och i mitt hjerta rörde sig en viss aning eller förkänsla, som jag sökte tränga tillkaka, emedan den tanke, som den framkallade, var alltför ryslig. Jag ville icke tro det; nej! sade jag till mig sjelf, var lugn och vänta; allt skall nog förklara sig; men med hela min själs kraft skall jag iakttaga honom, ty antingdn är