Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1856, sida 1

hvilka en mindre stark natur skulle dukat under; men jag kämpade med mig sjelf, och i trotts af alla smärtor — ty det är inte lätt att ur sitt bröst fördrifva allt det svaga, jordiska och förgängliga — i trotts af alla smärtor, segrade jag slutligen. Han teg och såg mig öppet i ansigtet. Jag kunde icke vända mina ögon ifrån honom, och på samma gång klappade mitt hjerta så, att det hotade att brista. terigen uppstod en paus, hvarunder jag sökte efter ord men fann inga. En enda tanke beherrskade min själ, och denna tanke var: skulle denna menniska vara vansinnig? Ar detta vansinne, raseri? Jag ämnade redan besvara denna fråga, men en makt höll mig ännu tillbaka; jag måste pröfva honom nogare, ty jag var ju läkare — och tyvärr! hvad jag såsom menniska hoppades, önskade och trodde, det måste jag såsom läkare betvifla och förkasta. I detsamma ljöd klockan, som ringde till middagsbordet — han tycktes icke höra den, ty han gick tyst vid min sida med händerna på ryggen och försjunken i tankar; eiden i hans ögon var slocknad, och rodnaden försvunnen från hans kinder. För att göra slut på denna pinsamma tystnad och återföra honom till verkligheten, frågade jag, utan något vidare skäl, utan blott för att fråga något: — Ni sade förut; att jag blir här en längre tid — huru vet ni det?