Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1856, sida 1

som gjorde mig sä betänksam, ty han tillade genast i en allvarlig, men mild ton: — Ni skulle kanske här vilja invända, att sådana menniskors förstånd är försvagadt och deras omdömen bakvända; men tillåt mig säga er — fastän ni är läkare och bör hafva tänkt deröfver mera än jag att alla desse olycklige, måhända med få undantag, ännu bära inom sig en gnista af detta gudomliga ljus och derför ännu stå långt öfver djuren. Gör mig således den tjensten — då ni vänder hela er uppmärksamhet på desse olycklige och sköter det herrligaste kall, som kan blifva en menniska till del här på jorden — gör mig då den tjensten, att med det samvetsgrannaste nit och den mest menniskoälskande värma forska efter denna lilla, gudomliga gnista, om den också inte skulle vara större än ett sandkorn! Och har ni funnit den, o, så besvär jag er, blås på den med tålamod och ihärdighet — blås på den, och ni skall få se huru den flammar upp, och huru denna flamma skall besegra det mörka, som man ansåg för ogenomträngligt. Jag försäkrade honom, att detta icke blott var min afsigt, ntan min vilja och mitt fasta beslut, liksom alla skickliga läkares på den tiden; men han lät mig knappt tala till punkt, ty han hade tydligen blifvit varm öfver ämnet, ja, det var måhända en moralisk nödvändighet för honom att lätta sitt hjerta och uttala sig vidare. — Huru lätt är det ej att få makt öfver andra! inte med rep och kallt vatten och glödande jern, utan med kärlek, insigt och tålamod! Innan man kommer så långt, har man visserligen ett högre berg att bestiga, och det är att få välde öfver sig sjelf. Tro mig, fortfor han, i det hans ögon blixtrade, och en vacker rodnad gjöt sig öfver hans bleka kinder, jag har under min lefnad befunnit mig i situationer, i