Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1856, sida 1

denna själ för evigt förlorad, eller — är den ren och klar som himlens eviga blå, hvilket endast förmörkas och betäckes af de dimmor, som uppstiga från jorden. Jag kände emellertid, att vårt samtal kommit till en vändpunkt, öfver hvilken det icke borde komma. Min pligtkänsla bjöd mig att afbryta det. För i dag hade jag hört nog; i morgon var ju också en dag, och jag längtade efter lugn eftertanke, för att bringa allt, hvad jag af läkarne hört om honom, och hvad jag sjelf hade tänkt mig, i samklang med hvartannat, innan jag tänkte på de medel, hvilka här vid lag borde användas. För att likväl säga något, tillade jag ändtligen: — Jag har redan förut haft tillfälle att förundra mig öfver den makt, ni har öfver .. öfver .. Här stannade jag, ty det var mig omöjligt att uttala ett ord, som måhända kunde såra honom genom att erinra honom em hans själstillstånd; men till min förundran fullföljde han sjell den påbörjade meningen, i det han sade: — Ni menar den makt jag har öfver de vansinnige. Ack ja, det är inte så svårt, som ni kanske tror. Vi beherrska ju med vår ringare kraft, vår vilja och vårt förstånd de eländigaste djur, hos hvilka blott den råa styrkan är förherrskande; hvarför skulle vi då inte likaså väl kunna beherrska menniskor, hvilka likväl äro vårt eget kött och blod? Här skulle jag gerna velat invända, att menniskor, hvilka äro beröfvade denna gudomliga gnista, som skiljer dem ifrån djuren, äro svårare att tämja än dessa, då härvidlag ofta onda passioner och ond vilja komma med i spelet; men jag vågade icke, ty jag vet, att man emot helt eller halft svagsinta menniskor icke kan vara nog försigtig. Utan tvifvel hade han sjelf insett hvad det var,