Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1856, sida 2

otålighet väntat på signalen. Emellertid fann han så stort behag uti att stanna qvar på den tålige skymmelns rygg, att han alldeles icke ville lyssna till befallningen, utan förblef sittande. På beridarens rop infunno sig tre eller fyra uppassare, hvilka först med godo sökte förmå ryttaren af sitta af. Men icke heller nu kunde han förmås dertill, och då han såg, att man ärnade skrida till allvar, började han skrika och göra motstånd. Uppassarne grepo honom utan vidare krus, för att göra sin öfvermakt gällande. I sin ångest att blifva nedryckt och med föresats att försvara sin plats, lutade han sig framåt, omfattade hästens hals med båda armarne och slog sina långa ben om dess buk, och i denna förtviflade ställning tycktes han vilja låta bero på, hvilken af de båda parterna, som i denna olika strid skulle blifva segrare. I detta kritiska ögonblick, då ingen af de högre tjenstemännen voro tillstädes, och uppassarne icke visste om de skulle använda våld eler mildhet, visade sig mr Sidneys imponerande gestalt i den öppna dörren till ridbanan. I hans ansigte visade sig, så vidt jag kunde urskilja på det afstånd jag befann Mig, en lätt rodnad af en eller annan inre rörelse; men sitt vackra hufvud uppbar han stolt, och ur hans mine framlyste detta majestätiska lugn och denna sjelfbeherrskning, som man eljest endast plägar finna hos en ädel och fri själ. Knappt hade han varseblifvit hvad som försiggick midt på ridbanan, förr än han med sin likaså paszionsfria som klara stämma, som stälde den underbara menniskans öfverlägsenhet öfver de andre vansinniges i den klaraste dager, utropade det enda orlet: Willy! Vid ljudet af denna röst släppte uppsyningsmännen sitt offer, och denne lyfte sitt hufvud ifrån hästens —