Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1856, sida 2

— — 2——— — iiA utan att yttra ett enda ord och utan att förvrida ett drag. Under det folkhopen skingrade sig, och ridningen änyo tog sin början, vände han sig om och ärnade åter aflägsna sig, liksom hade alldeles ingenting förefallit. I detta ögonblick fick han sigte på mig, som stod något afsides — hans ögon stannade några sekunder på mig och tycktes derefter stråla med ökad glans. Man helsade på mig, i det han niekade med hufvudet och vinkade med handen, liksom uppmanade han mig att följa med ut i det fria. Jag lydde vinken; vi gingo båda ut i parken, och nu hade jag för första gången tillfälle att ostörd och 1 dagsljuset beundra hans vackra ansigte. Men, jag villicke göra mig mödan att skildra det märkvärdiga intryck, detta ansigte gjorde på mig; jag har redan antydt det, och får nog sedermera tillfälle att återkomma dertill. Endast så mycket vill jag här nämna, att det i rena dagsljuset förekom mig ännu vackrare, manligare och uttrycksfullare än vid det halfdunkla lampskenet. och att jag vid dess betraktande glömde nästan allt det äfventyrliga, jag hört om sjelfva personen; tvertom verkade det lugnande och tillfredsställande på mig, ty på detta ansigte låg verkligen ett sinneslugn och en inre frid, som om aldrig vansinnets skarpa mejsel stört denna själ, som kunde framvisa ett sådant ansigte. Då vi voro några steg ifrån dörren till ridbanan, sag han sig omkring liksom med spejande blick; men, liksom han skulle hafva blygts öfver denna blick, flög en hastigt öfvergående rodnad öfver hans bleka kinder, och han såg på mig med ett osäkert leende, Då han emellertid märkte, att ingen fanns i närheten af oss, sade han, och det till min största förundran på tyska språket, som han talade så rent