ter lejon, och som flyger fram med väldiga hopp, manen i vädret, brinnande ögon och blodig käft? Alla gåfvo eld på en gång, utan att veta hvart kulorna gingo, och lejonet rusade på fyrkanten, slog omkull männen, krossade benen och sönderslet köttet på dem, som det fann närmast. Emellertid flydde några och släpade med sig bruden halfdöd af fasa. Snart upphann lejonet äfven dem och tilltygade dem illa, en siste, mera lycklig, hann till foten af en brant klippa, och hjelpte upp den unga qvinnan, att der söka en tillflykt. Redan hade han sjelf klättrat efter, två ryttares höjd, då lejonet anlände alltid i raseri och ännu mera hotande. Med ett skutt nådde det mannens högra ben, och ryckte honom ned, under det bruden med händer och fötter klängde upp till klippans spets, från hvars otillgängliga höjd hon bevittnade sin sista försvarareg dödskamp. Lejonet försökte tre gånger att hoppa upp till henne, men misslyckades, återvände till sina offers lik och slet dem i stycken, liksom för alt få ersättning för det sista lefvande rof, som undsluppit dess raseri. Qvinnan tillbragte natten vakande på klippans spets, lejonet inunder. Först när det dagades gick lejonet bort i skogen, men återtåget skedde långsamt, det såg sig om flera gånger, och betraktade med lystna blickar den olyckliga, som det nödgats öfvergifva. Kort efter djurets försvinnande kom en ryttareflock på slätten Smails enka, som var maktlös och stum, vinkade åt dem med sin slöja till nödtecken. De redo fram i galopp, och hemförde henne till sadern der hon dog påföljande dag. Paganinis arfvinge. Paganini efterlemnade åt sin enda son, Achilles, en förmögenhet af två millioner franes, förutom ett adelsdiplom. Denne son är långt ifrån någon slösare. Redan som barn visade han hur han skulle med tiden kunna sammanhålla sin förmögenhet. Fiorentino befann sig med en herre till och med den unge Paganini, hos sångaren Lablache uti dennes hvardagsrum, der fyra vaxljus brunno. Detta öfverflöd på upplysning sårade den unge Achilless känsla. Han reste sig upp från stolen, efier en stund, smög på tåspetsarna fram till den första ljusstaken och blåste ut ljuset, under det de fyra herrarna ifrigt samtalade. Lablache vinkade att man skulle låta gossen hållas. Denne trodde sig vara obemärkt och blåste således ut det andra oah äfven det tredje ljuset. Men när han nu ämnade blåsa ut äfven det fjerde, yttrade Lablache vänligt till honom: — ÅBarn, om du blåser ut alla ljusen, så kunna vi ju icke se.7 — Behöfver man då sc, för att prata?? var den lilles genfråga. — Denne gosse har sedan ärft två millioner francs. (Fam. J.)