het skandinaviska natursorskaremötet i (hristiania. (Forts. från gårdagsbladet. Den etnologiska sektionens extra-sammanträde den 18 dennes var af ett så allmänt intresse, att vi anse oss böra i sin helhet redogöra för förhandlingarne vid detsamma. Konferensrådet Thomsen uppträdde först och yttrade sin åsigt beträffande åtskilliga i Skandinavien funna fornlemningar af brons, hvarefter riksantiqvar llildebrand beskref några dylika lemningar från bronsåldern, funna på Dalsland. Professor Keyser fästade härvid uppmärksamheten på, att äfven i Norge gjorts fyra graffynd från bronsåldern i Stavanger amt. För öfrigt finnas bronssaker i Norge: blott sporadiskt och utan att man med säkerhet kan säga om de höra till grafvar: man kan ej med visshet antaga, att grafvar från bronsåldern finnas norr om Swinesund; de fyra i Stavanger amt funna bevisa nemligen intet, då de lätt kunna vara fremmande, sjöfarandes eller dylikt. Professor Vorsade framkastade i anledning häraf fråga om, huruvida dessa, sävida man antog dem för fremmande. inkommit från England eller Danmark: i sammanhang härmed upplyste han, att de i Danmark och Sverige funna bronssaker voro af långt finare arbete än de engelska, och att de norska svärdfästen, hvilka förvaras i universitetets museum, hade mycken likhet med de danska. Riksantiqvar Vildehrand omtalade derpå ett fynd, som gjorts i Ultuna nära Upsala. Efter föremålen, hvilka af talaren företeddes i blyerts-afteckningar, visade det sig, att grafhögen varit en af de så kallade skeppshögarne. Professor Kayser påpekade likheten mellan detta och de flesta af de fynd, som blifvit gjorda i de norska högarne: äfven här har man, i synnerhet af det stora antalet spik, funnit att de varit skeppshögar, något, som man först med full visshet kunde säga om den bekanta högen i Borre, hvilken professorn närmare beskref och förklarade. Magister N. G. Bruzelius omtalade vid detta tillfälle ett vid Ystad gjordt fynd af jernsaker. Professor Munch lemnade några upplysningar, föranledda af herr Hildebrands yttranden angående Mälarens sammanhang med Östersjön, hvartill hr H. slutat äfven af skeppshögen vid Ultuna. Professorn upplyste, hurusom en berättelse i S:t Olafs saga tjenade till att bestyrka denna åsigt. Professor Worsaae omtalade en begrafning af en Warg vid Wolgas stränder, beskrifven af en arabisk författare i 10:de eller 11:te århundradet, hvilken beskrifning tjenade till bekräftelse af de slutsatser man kan draga utaf skeppshögs-fynden. Öfverlärare Daa ville bereda sig tillfälle att få något tryckt i den officiella berättelsen, och annonserade härtill en statistik öfver Lapparne i Norge, hvilkas antal var i tilltagande, för så vidt de blifvit sjöfinnar eller drefvo annat näringsfång, men i aftagande hvad Nomaderna beträffade: deremot tilltog Kvänernas antal till följe af invandring. Derjemte omnämnde han etnografiens praktiska verkningar och gagneliga följder. Bland dessa ville han framhålla den lifligare andliga samverkan den åstadkommit bland Nordens folk, öfvertygelsen, att isolering leder till barbari. Han hemställde i anledning häraf till de närvarande etnograferna att verka för uppnående af följande trenne ändamål vid de olika skandinaviska universiteterna och hos regeringarne: 1) Af hvarje skrift, som utkommer i konungariket Danmark, Island, Sverige och NÄOA aflamnaa AHAAm 411 KI LIA 12Ä