—nm 1( och regera i enlighet med densamma. Såsom ett bevis på marskalkens rena asfsigter anser tidningen den omständighet, att flera moderata frihetsvänner (bland hvilka Luzuriaga, Esparteros närmaste vän) äro medlemmar af den nya ministeören. Sannolikt är dock, att ÖDonnell upptagit dessa män i styrelsen, för att icke helt och hållet tvinga framåtskridandets anhängare att kasta sig på insurrektionens sida, innan statskuppens framgång är fullkomligt betryggaa. Så snart 0Donnell blifvit mästare öfver ställningen, skall han nog afkasta fårakläderna och visa sig i det reaktionära ulfragget. ODonnell synes sedan lång tid tillbaka hafva rufvat öfver de planer, som nu kommit till utbrott. Han har spelat komedi med Espartero och varit mån om enighet med denne, tilldess rätta ögonblicket var kommet, hvarefter han bröt med honom, och Espartero drog sig tillbaka. Att Louis Napoleon och öfriga reaktionens koryföer i Europa haft sina händer med i spelet är sannolikt. Esparteros återvändande till Logrono, der han före revolutionen vistades såsom privatman, synes vara ett tecken, att han, förtviflande om ställningen, lemnar det politiska stridsfältet och låter sakerna hafva sin gång. Emellertid är reaktionen ännu icke fullt betryggad. Madrid är, såsom vi förut nämndt, ej af samma betydelse för Spanien som Parig för Frankrike, och ett uppror, som utgår från provinserna, kan hafva goda utsigter till framgång. Huru provinserna förhålla sig gentemot 0 Donnellska statskuppen, om de allmännare uppträda mot denna eller om de, inbördes sönderslitne af partier, skola foga sig i densamma, vet man ännu icke. Uelegrafdepescherna motsäga hvarandra i denna fråga; medan några tala om vidtomfattande röre af Esparterisk tendens, påstå andra, att underrättelserna från provinserna äro lugnande för regeringen. Säkert är dock, att Saragossa rest sig mot 0 Donnell, att auktoriteterna och garnisonen derstädes deltagit uti eller tillochmed ledt rörelsen. I Neapel har en opinionsyttring af de liberale egt rum, hvilken först kunde undertryckas genom utvecklingen af en större militärstyrka. Orsaken låg hos regeringen sjelf. Denna hade nämligen genom den ökände polispresidenten Campagna föranstaltat en demonstration af Neapels lazzaroner, lättingar och trashankar, med ändamål att uttrycka folkets (!) belåtenhet med kung Bombas styrelse och dess obenägenhet för reformer. Emot föranstaltarens vilja framkallade detta genast en motdemonstration. Stora hopar af borgare och arbetare drogo med trefärgade fanor genom gatorna och ropade: Lefve konstitutionen! Lefve de allierade! Polisens första försök att spränga massorna misslyckades, men slutresultatet blef naturligtvis, att en mängd häktningar längre fram företogos i alla delar af staden. Enligt tidningen Patrie har franske krigsministern Vaillant redan erhållit befallning att träffa förberedelser till bildande af en observationskorps vid spanska gränsen. Kejsar Napoleon återväntades redan d. 20 till Paris. Englands och Frankrikes sändebud i Athen hafva till grekiska regeringen öfverlemnat lika lydande noter från sina resp. hof, i hvilka noter, enligt hvad det påstås, konung Ottos styrelse får uppbära häftiga förebråelser för landets beklagansvärda och genom val af dåliga embetsmän sig alltjemt förvärrande tillstånd, samt underrättas att vestmagternas trupper ej kunna återkallas, förrän ett bättre förhållande inträdt. Man trodde, att dessa noter blott vore inledningen till verksammare åtgärder från vestmagternas sida. — Från Paris skrifves, att marskalk Pelissier fått uppdrag att på återresan från Konstantinopel besöka Athen och i nödfall qvarlemna truppförstärkningar i Pireus. — Från Odessa hade till Athens redd inkommit sju fartyg med manskap af den upplösta grekisk-ryska legionen. Regeringen protesterade emot detta slödders landsättning och hade tagit franska amiralens hjelp i anspråk. Hospodaren furst Ghika har, sedan han nedlagt förvaltningen öfver Moldau i turkiska divanens händer, afrest till Paris. Den motsägelse, i hvilken denna notis står till en telegrafunderrättelse, enligt hvilken Ghika skulle blifvit utnämnd till kajmakan i Wallachiet, söker Independence belge lösa med det antagande, att det ej är hospodaren utan den moldauiska bojaren och storbanen Konstantin Ghika, som utnämnts till kaimakan. Enligt samma telegrafdepesch hade bojaren Teodor