— — — — — ——————— Efter intagen frukost, begåfvo sig direktören och presten till sina dagliga hvärf, och jag gick upp på mina rum, der jag emellertid icke länge förblef ensam, ty öfverläkaren mr Lorenzen och underläkaren mr Derby, läto båda anmäla sig hos mig. Det dröjde ej heller länge, förrän vi voro inbegripne i ett lisligt samtal, som i lika hög grad interesserade oss alla tre, nemligen om de vansinniges pehandling. Mr Lorentzen var född i England, men härstammade ifrån förfäder, hvilka såsom välmående köpmän varit bosatte i Läbeck. Han var en temmelig läng man, med mycken naturlig värdighet och omkring fyrtioåtta år gammal. Hans anletsdrag voro allvarliga, ehuru i det hela taget välvilliga och behagliga, och hans sätt att uttrycka sig var lika bestämdt som sinnrikt; då han talade framlyste en otvungen vänlighet och mildhet i hans ansigte och miner, så att han i mina ögon var, hvad en läkare bör vara, som skall sköta ett så ärofullt och vigtigt kall: lugn och varsam, mild och allvarlig. Oaktadt han här var nästan öfverhopad med arbete, följde han dock steg för steg de nyare djerfva theorierna i vår omfångsrika vetenskap. Han läste om nätterna, då alla andra sofvo, och arbetade om morgnarne redan innan någon annan var uppstigen. Sålunda fattade jag småningom för denne man, som inträngt i hela den nyare psychiatrien ), en innerlig tillgifvenhet, och kunde ej heller sednare neka honom min fullkomligaste aktning, ehuru han, som vi framdeles få se, icke var utan villfarelser. I synnerhet gladde det mig att finna, att de allmänna äsigter, jag förvärsvaf mig genom böcker och ) Psychiatri kallas den del af läkekonsten, som handlar om sinnessjukdomar.