samhället, utan ock en icke oväsentlig andel i bestämmandet af fäderneslandets allmänna och stora angelägenheter uti ett eller flera ombuds händer. Saken är sannerligen ingen likgiltig sak, och må icke af någon, som äger rätt att i densamma deltaga, åsidosättas, sSåsom ett ärende, hvari man kan efter behag, alltefter som man deraf finner sig road eller ej, deltaga eller icke. Der ett politiskt medvetande vaknat och kommit till rätt klarhet, der undandrager sig ingen medborgare, vore ock hans röst i valet blott en obetydlighet, att deltaga i den politiska handling, bvaruti den enskiltes samband med det stora stats-samhället mest direkt framträder. Man har, vid tanken på ett nytt riksdagsmannaval i Sverge, anledning till både sorgliga och tröstande föreställningar. ena sidan framställer sig med ökad styrka erinran om det oosterrättliga i den närvarande representationen, uti hvilken de båda enda stånd, som kunna på något sätt anses representera svenska folket, äro sammansatta af ledamöter, utaf hvilka blott ett högst inskränkt fåtal ägt något begrepp om statsangelägenheter, innan de inträdt i representationen. De flesta kallas till riksdagen från kontoret, från verkstaden och från plogen och kunna väl endast undantagsvis derifrån medföra insigter i de frågor, hvilka de kallas att utreda och afgöra. Man kan icke undgå, att finna ett sådant representativt system temligen förvändt, ehuru det visserligen mildras af den icke ovigtiga omständigheten, att just genom detsamma ganska mycken politisk erfarenhet blifvit utbredd bland den stora mängden af svenska nationen. Men det möter oss här äfven ett glädjande förhållande, och det är, att våra riksdagsmannaval äro förenade med ganska få intriger och ganska obetydliga partistrider. Den redbarhet, som i allmänhet lyckligtvis utmärker svenska folket, förnekar sig icke heller här. Visserligen hör man ännu från en och annan ort talas om bearbetningar, om underhandlingar rörande det billigaste riksdagsarfvodet, o. m. d., men dessa fordom vanliga företeelser börja numera höra till undantagen. Man invänder kanske häremot, hvad bearbetningarne angår, att det just är herrar tidningsskrifvare, som bedrifva den saken. Det är ganska rigtigt, men tidningarnes s. k. bearbetningar skilja sig derutinnan från andra dylika, att de ske helt offentligt, hvartill kommer — att de ganska litet uträtta. Det sednare må vara en oangenäm bekännelse för en tidnings red:n, men för vår del göra vi den med fägnad. vi säga rent ut, utan all tillgjordhet, att vi glädja oss åt att tidningarnes ord i Sverge icke gälla med någon särdeles stor auktoritet. Häri ligger ett drag af politisk sjelfständighet hos svenska folket, som saknas i åtskilliga andra, eljest kanske mera konstitutionelt utvecklade länder, hvarest pressen är om ej regerande dock af ett alltför stort inflytande. Lika mycket pressen har rätt att vinna gehör för de allmänna grundsatser och meningar, hvilka den förnuftigt och hederligt uttalar och försvarar, lika litet må den fordra eller önska att äga något afgörande eller ens öfvervägande inflytande på de speciella yttringarne af den politiska verksamhet, deri hvarje medborgare bör uppträda med eget, fritt och sjelfständigt omdöme. Vi befinna oss, hvad särskilt Göteborg angår, i den lyckliga ställning, att man med trygghet kan säga, att det här endast är fråga om att till riksdagsmän utse de värdigaste, d. ä. de mest upplyste och sjelfständige män i samhället. Här förekomma oss veterligen inga bearbetningar, vare sig i enskilt eller parti-intresse, utan hvar och en frågar sig: ihvilka äro de valbare personer ibland oss, som äga nog insigter och nog karaktene —