theorier, öfverensstämde med hans, hvilka stödde sig på så herrlig och rik erfarenhet. Han behandlade sina sjuka alldeles psychiskt och var en fiende till dessa våldsamma kurer, hvilka gifvit folk anledning — och detta icke med orätt — att förbanna dårhusen, såsom säten för barbari och omensklighet. En fullkomlig kontrast till honom, såväl i personlighet som i vetenskapliga åsigter, bildade underläkaren, mr Derby. Redan hans yttre och hans klädsel var iögonfallande och egendomlig, ty han gick beständigt i en ljusblå rock med stora förgylda knappar, nankinsbyxor, en brokig atlas-väst och en smal, svart silkeshalsduk omkring halsen, hvarifrån framstucko ett par ofantliga löskragar, hvilka nästan dolde hans lilla ansigte, och emellan hvilka hans spetsiga, något röda näsa muntert och nyfiket tittade fram. Hans hår var kammadt alldeles glatt, och det förekom mig, som om han bemödat sig att han genom en konstig färgning dölja några grå stripor deruti. Hans små, lifliga, grå ögon kunde icke ett ögonblick stanna på en punkt, och hans lilla figur var så rörlig, att han hvarje ögonblick förändrade gång, hållning och ställning. Härtill kom, att han talade med en för en Engelsman ovanlig hastighet och munvighet. För öfrigt var han särdeles öppenhjertig och sade enhvar midt i ansigtet allt hvad han tänkte. Under samtalets gång märkte jag snart, att mr Lorenzen och mr Derby icke voro ense i afseende på deras läkemetod. Den förre hade, som jag redan sagt, hela sin uppmärksamhet fästad på själen, den sednare deremot tog den kroppsliga behandlingen mest i betraktande, — en meningsskiljaktighet, som man finner i nästan alla hospitaler, hvarest flere läkare verka tillsammans, men som sällan sammanjemkas så väl som här, ty öfverläkaren hade