ringen att, för vinnande af detta mål, först tjenstgöra 10 till 12 år för alldeles ingenting. Om tjenstemännens ställning verkligen vore så svår, som man vill låta påskina, skulle ej så många eftersträfva den, såsom alltid skett och ännu sker. Man behöfver blott en dag göra besök uti våra statsexpeditioner och kollegier, för att genast finna, det sällan eller aldrig någon tjensteman är der tillstädes förr än kl. 11 f. m., och att sedan många fördrifva tiden på embetsrummet till middagsstunden kl. 2 hufvudsakligen med tidningsläsning, samtal o. d. Om eftermiddagen tjenstgöra högst få tjenstemän, och den skrifning, som skall af dem förrättas hemma, behöfver sällan upptaga någon särdeles lång tid, så mycket mindre, som gemenligen största delen kan förrättas af extraordinarier, hvilkas antal inom flera embetsverk vida öfverstiger de ordinarie tjenstemännens. På sådant sätt blir det möjligt att, såsom i många fall eger rum, förena 2 eller 3 tjenstebefattningar, eller att, jemte den ordinarie tjensten, sköta enskilta affärer till förvärfvande af inkomst, och således är det alltid en något skef framställning af saken, då tjenstemannen uteslutande åberopar lönens otillräcklighet för en anständig bergning. Den, som ej vill arbeta, han skall heller icke äta, heter det, och den, som för statens räkning icke använder mera än hälften af sin skäliga arbetstid, honom behöfver staten icke heller förse med mera än hälften af hans lefnadsbehof. Dessutom ligger det ofta något i hög grad förvillande deruti, att tjenstemännens aflöning på många ställen icke utgöres blott af bestämd lön på stat, utan derjemte af en hop andra förmåner, sportler och dylikt. som stuudom kunna uppgå till högre belopp än sjelfva lönen. Också händer det ej så sällan att en tjensteman, hvars lön på stat blott utgör omkring 1000 rdr, i sjelfva verket kan hafva en årlig löneinkomst af sammanlagdt 2 till 3000 rdr. Derföre vilja äfven tjenstemännen ej gerna höra talas om sportlernas och öfriga extra förmåners borttagande samt hela aflöningens bestämmande till endast lön på stat. De se helst att denna ensamt tages i betraktande, samt tid efter annan förhöjes, men att allt annat, som rörer aflöningsförhållandena, ej underkastas någon förändring, äfvensom de ock gerna finna mindre lämpligt, att frågan om tjenstgöringsskyldigheten och alla dermed gemenskap egande förhållanden ställes i sammanhang med frågan om en löneförbättring. Det förmodas att regeringen ämnar vid nästa riksdag aflåta proposition till rikets ständer om en betydligare löneförbättring för samtlige tjenstemän. Sker detta i förening med en ändamålsenlig plan till reorganisation af våra embetsverk, åsyftande en högst behöflig förenkling af göromålen och en väsentlig inskränkning af tjenstemännens stora antal, lämpligast till hälften mot det nuvarande, så lider det intet tvifvel att ju ständerna beredvilligt skola gå regeringens önskningar till mötes, och bevilja en skälig löneförbättring åt tjenstemännen. Om dessa få full syssesättning eller dubbelt så mycket att göra som nu, är det ganska billigt att de äfven erhålla fördubblade löneinkomster. Skulle deremot den nådiga propositionen blott komma att afse större och mindre löneförbättringar, med bibehållande af det nuvarande oskäligt stora tjenstemannaantalet, möjligen till och med dettas ytterligare ökande, samt utan att fråga blir om någon förändring i de många oregelbundenheter och missbruk, som nu ega rum i afseende på tjenstemännens aflöning och tjenstgöringsskyldighet, då vill man hoppas, att ständerna skola noga se sig före, innan de genom förökade anslag bidraga till den gamla surdegens ytterligare förskämmande samt gå att uppoffra nya millioner årligen af de skattdragandes med svett och möda förvärfvade penningar åt en samhällsklass, som väl gör anspråk på att kunna få lefva godt, men derunder ofta i allt för liten grad visar sig böjd för att låta välståndet blifva mödans lön. A. — AAA ra Rn YR