ny kärlek och ny kraft till sitt arbete. Det är blott en allmän menniskorätt, och den, som icke inser det, han förstår ej sin egen fördel, ty han uppskattar sitt personliga vil alltför ringa, då han med sidovördnad behandlar den, som oaflätligen sysselsätter sig dermed. — Det är förträffliga åsigter, svarade jag; skada blott, de icke äro så spridda, som de förtjena! I mitt fädernesland betraktar man, med få undantag, läkaren endast såsom en underordnad tjenare, ungefär på samma sätt som våra förfäder, hvilka betraktade sina fruntimmer och läkare såsom slafvar; såsom menniskor, hvilka endast undantagsvis voro nödvändiga, och hvilka voro ett oundvikligt ondt, då man icke behöfde dem. Detta samtal ägde rum i parken under det vi begåfvo oss tillbaka till hufvudbyggningen, för att bese den. Igenom stora ingängsporten på sacaden inträdde man i en slags rymlig förstuga, under hvars hvälfda tak hängde en blänkande metallampa. Breda och utomordentligt beqväma, dubbla stentrappor förde upp till de öfra våningarna och ned i de rymliga källrarne. Här voro köken, förrådskamrarne, tvättoch mangelbodarne, jemte bostäder för uppassarne, kockarne, pigorna, tvättmadamerna och hela den öfriga tjenarepersonalen. De långa, med glasdörrar tillstängda korridorerne voro breda, ljusa, höga och målade med brokiga oljefärger, alla golfven voro bonade, och upplysningen kom från ett betydligt antal förträffliga lampor. Rummen i första våningen voro icke blott beqvämt; utan nästan praktfullt inredde. 1 framdelen af huset voro rum för de högre ombetsmännen, för