hade gjort den långa flyttning jag förut omtalat, hade det återvändt till sitt vanliga tillhåll. Som araberna försäkrade mig att det alla qvällar anföll deras duarer, så skyndade jag att ladda mina gevär. När jag lade på den sista knallhatten, lät lejonet höra sitt första rytande. Som jag var nykomling i Idenna nejd begärde jag en vägledare, för att visa mig djurets vanliga gång. Min värd, Ahmed-ben-Ali, erbjöd sig, och jag afgick med honom. Vi kommo till en bäck med skogbevuxna och branta stränder, och han sade: se här är det vad, som lejonet begagnar hvarje qväll: det kommer hit om en timma eller senare. Men om du vill tro mig, så böra vi gå in i duaren tills månen går upp, och vänta tills lejonet kommer tillbaka, eller också kunna vi söka i morgon vid dagen. Jag var för mycket harmsen öfver de fruktlösa fyrtio nätterna, för att släppa ett så godt tillfälle att råka fienden, förklarade att jag ämnade stanna, och att han kunde gå hem om han ville. Jag förstod att han icke tordes gå ensam, och visade honom på en lummig dunge, der han kunde krypa in på bästa vis. Sedan jag undersökt min post och gjort mig reda för marken, något med ögonen, mycket med händerna, satte jag mig på en sten ofvanför vadet, hvartill nedgången var besvärlig. Ungefär klockan nio röt lejonet på andra sidan om bäcken; detta rytande liknade icke dem jag hört förut. Det var en verklig hotelse, gjord att afskräcka den beslutsammaste man. Jag tänkte att lejonet märkt mig och att det skulle anfalla mig. Jag kände att mitt blod rusade till hjertat. Stället hvarpå jag stod, vilddjurets förfärliga stämma, det djupa mörker, som omgaf mig, allt verkade mot min vilja mäktigt på mig. Men denna ovanliga feber försvann lika fort som den kommit, och då jag märkte lejonets ögon, glimmande som två glödande kol, nalkas till bäcken, blef dels känslolös, hvad utgång striden än skule få. Några minuter derefter nedsteg lejonet i vattnet, som jag hörde sqvalpa af dess klumpiga och regelbundna steg. Djuret gick med trygghet, men jag kunde omöjligt se det; icke förrän det kom fyra eller fem steg från mig, syntes åter dess lågande ögon. Flera gånger lade jag an med geväret, för att få rätt på kornet. Jag urskiljde icke en gång bösspipan riktigt. Emellertid stannade lejonet och dess ögon stirrade Jag beräknade kroppens ställning, hufvudets höjning, de stora vidöppna ögonen, och rörde på trycket. Gevärselden lät mig se med hvem jag hade att göra, på samma gång som ett rytande af stor smärta förrådde att min kula träffat. Jag hade kunnat skicka min andra kula, men jag föredrog, för alla händelser skull, att spara den, för att icke vara alldeles obeväpnad. Jag drog mig hastigt tillbaka från en rot på den branta åbrädden, hvarpå jag stått, och höll mig i försvarstillstånd. Jag hörde lejonet ryta och sprattla under mig en stund, derpå blef det tyst. Efter ett ögonblick kom araben ur sitt gömsle och sade att lejonet, att dömma efter det rytande, som, följt på skottet, borde vara dödt eller urståndsatt att strida. Vi ville icke våga något oförsigtigt i mörkret, utan vi gingo till duaren för att afvakta dagen. Må man tänka sig huru jag tyckte den dröja länge! När vi följande morgon återkommo till åbrädden, märkte jag först den rot, hvarpå jag stått; yttersta ändan var biten af lejonets tänder, och jorden inunder uppsparkad af dess klor. Under och på åbrädden funno vi en blodsjö och ett stycke ben ungefär fingertjockt. Detta ben och det blodiga spåret efter en enda ram, då det sårade djuret hoppat mot åbrädden, sade mig att det fått en skuldra sönderskjuten. Sedan det icke träffat någon lefvande fiende, hade det följt bäckens lopp, sannolikt för att tvätta sitt sår, och vi kunde omöjligt återfinna dess spår. Andra dagen förenade sig en mängd araber med mig, för att förnya våra efterforskningar. Mot middagen genomletade vi alla skogar i trakten och jag bestämde mig att återvända till Bona, öfvertygad om att lejonet var dödt, då jag hörde flera skott och genomträngande skri på andra sidan berget. Då jag kom ditåt, såg jag sextio ryttare fly med lösa tyglar undan för lejonet. Djuret dref dem ytterst häftigt. Jag steg genast af, och oaktadt araberna gjorde allt för att hindra mig, gick jag mot lejonet, följd af Ahmed-ben-Ali, som ensam icke ville öfvergifva mig. Under det jag gick genom en däld, sem skiljde oss från lejonet, begaf det sig in i skogen. Jag letade vid hvarje träd, utan att upptäcka det. Min kamrat, som hade sett det gå under ett ofantligt mastixträd, försäkrade att det gått derifrån. Då han kastade en sten ditåt, rusade lejonet fram hotande och ilsket. Detivar ungefär tio steg från mig. Det gjorde med sina trenne friska ben ett hopp på fyra eller fem steg, och fick, innan det hann med et nytt, en kula en tum öfver högra ögat, och föll på stället. Men i samma ögonblick reste det sig som drifvet af en stålfjeder, och steg rätt upp på bakbenen. Jag sköt mitt andra skott och denna gång träffades det i hjertat, och föll till mina fötter, som en klump, stendödt. Min första kula, skjuten på natten vid vadet, hade krossat skuldran; den andra hade tillplattats utan att intränga, på pannbenet; endast den tredje hade dödat. Jag hade skjutit alla skotten på fem eller sex steg. Jag förstod nu, af vunnen erfarenhet, att mina kular ;ke hade noc kraft att slå in. och från den stun