Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1856, sida 1

men bakom huset låg den vida större och med vackra, väldiga träd uppfylda parken, som jag redan vid min ankomst omtalat. Uti denna befunno sig, skiljda af häckar och gärdesgärdar, åtskilliga tummelplatser för de vansinniges lekar, gymnastiska öfninsn och sådana arbeten, som kuren gjorde nödväniga. Här såg man förr en stor plats, som blott begagnades att hugga ved på. Der fanns ett stort lider, hvaruti vedförrådet och de nödiga redskaperna förvarades — ett arbete, hvilket öfverallt betraktas som en förträfflig sysselsättning för sinnessjuka. Tätt bredvid låg den så kallade rännarebanan, en stor plats betäckt med mjuk sand. Här drogo patienterne i tåg, dels för roskull, dels för att öfva sina krafter; här sprungo de i kapp, samt öfvade sig uti att brottas och springa. Derefter kom käglebanan, der det gick mycket lifligt till, och som var flitigt besökt. Den skiljde rännarebanan ifrån den trakt, der man spelade boll, och hvilken äfvenledes var en af de mest omtyckta ställen vid anstalten och hvarifrån man ständigt hörde muntert larm och jubel. Härtill slöt sig fäktplatsen, der man fäktade med foretter af trä och korgflätning, under det att några, till hvilka man kunde sätta större lit, hade tillåtelse att begagna riktiga vapen, under uppsigt och ledning af de derför anstälde lärarne. Tätf derinvid låg den särdeles omtyckta tornerplatsen, och här förnämligast såg man de sällsammaste öfningar och de besynnerligaste ansträngningar för att uppnå det föresatta målet, hvarvid stundom den mest förvånande skicklighet och vighet utvecklade sig. Derpå följde ridbanan, som viutertiden kunde täc