Spänas ÅUVwrfar, sorlet tystnar, D den svenska hären lyssnar Åter an tappre höfdings ord: . stridens flamma olossar, ör kamåt, J tappra gossar, vår frihet och vår nord! godan bakom skogens stammar ÅAler sjunker, Blodrödt flammar Blåss sken på vesterns berg. odröd blef ock floden genast, on ej qvällens glöd allenast Onom lånat har sin färg. Nena efter blodsmandater, Språ mot bron en svärm kroater Isojtger fram mot Wrangels folk. Fadi är i spetsen, öch d vid saran, aldrig ledsen) den vilda sällen Holk. Wen förgäfves! hur de tränga, 7, Angels gossar vägen stänga, rotsigt med en hög af lik. Kraftfull, som den unga eken, Öfversten går främst i leken, Under kulornag musik. Snart de Främst h Ma särad Fänriken Fanan or, Och f: glesna dock, hans leder, efälet sträckes neder, är han sjelf. som sist blef skjuten, grep i dödsminuten försvann i skummig elf. Då är turen hos sergeanten, Håll. är slipprig, men på kanten Ä er han sig ännu qvar. åkom en hög af döda rangels sista gossar blöda Sitt yttersta försvar. Dalag söner, emot eder ON för femte gången leder Hofaingen sin vilda hop. eniga, som fjellens örnar, tån J, fastare än björnar, id den vilda jägarns rop. Kring sergeanten de sig sluta ätt ihop. Ännu de skjuta karpa skott på fienden. samåt Isolani ilar eh hans svarta öga hvilar å den tappre ynglingen. Gif dig — ropar han — förgäfves ÅÄr din strid. Allt motstånd qväfves Under våra hofvars slag. änge nog du oss beröfvat Segren. Utrym oförtöfvadt ryggan, eljelt kommer jag. Han sitt skott mot talarn lossar: Anun utaf Wrangels gossar Finns der några dussin qvar. Ej de glömt sin gamla ära; Att af er pardon begära Lust ej någon af oss har. Och den unge hjelten ställer Sig framför sin skara, fäller Bajonetten än en gång. Genomborrad är hans sida, Men i döden vill han strida, Om ock striden ej blir lång! Vacklande mot bron sig stöda Snart han synes. Ipland döda Ensam lefvande han är. Blodet drickes utaf sanden, Ögat slocknar, och ur handen Sakta halkar hans gevär. Hvem är gubben der, som hastar Fram och sig i vägen kastar Med förtviflans sista mod, Tills den gamle, sönderskjuten, Till den unges hjerta sluten Blandar sitt med sonens blod? Bron är räddad. Holks kroater Fly för Königsmarks soldater, Som dem jaga lätt derfrån. Fältherrn sjelf, som är i spetsen, Stiger långsamt fram i kretsen Till den gamle och hans son. Som en ck af ålder mogen, Med den unga fälld i skogen Vid de vilda vindars tåg, Så den gamle korporalen I den blodbestänkta dalen Vid sin älsklings sida låg. Då ur fältherrns skarpa öga Bröt en tår. Hell dig, du höga, Evigt samma svenska mod! Hell det land, som hjeltar ammar, Hell ditt ryktes sol, som flammar Ötver minnets ärestod! Gamla gosse, vill du vakna? Skall väl fältmarskalken sakna Kämpen, som han älskat så? Nej, han ligger i de sista Andetag. Hans ögon brista Och hans pulsar mer ej slå. Då såg gubben upp och sade: Jag ej lust att lefva hade, Då ej mer hans hjerta slog. Men om ödet skulle frälsa Eder hem igen, så helsa Att på ärans bädd han dog. Nu farväl! vi gå att söka Kungen opp och att föröka Begge två hans hjeltars lag. Ibland Lätzens blå och gula Gossar få härnäst vi jula Och från eder helsar jag. Blott ett lik! men min är dagen, Piccolomini är slagen, Isolani syns ej mer. Nu till Arolsen titlbaka, Stor revue för fältherrns maka ÖÅAL an sl po i