Utrikes Nyheter. ITALIEN. De senaste underrättelserna från norra delen af halfön låta ganska betänkliga för lugnet och freden i Europa. Konungen af Sardinien har, på hemställan af sin krigsminister, utanordnat 1 mill. francs för uppförandet af nya fästningsverk kring gränsfästningen Alessandria. Sardiniens officiella tidning offentliggör krigsministerns inlaga till konungen med motiverna för anläggandet af dessa befästningar. De befästningsarbeten, som österrikarne i strid med Wienertraktaten företaga i Piacenza, säger detta dokument, nödga Sardinarne att öka befästningarne i Alessandria. Men det aldra märkligaste är, att sardinska ministern förklarar hvarje dröjsmål med dessa arbeten för en oförsvarlig oförsigtighet. Dessa öppet uttalade farhågor få en ökad betydelse, när man läser om de trupprörelser, som från österrikiska sidan de senaste 14 dagarne verkstälts i Italien. Infanteriregimentet grefve Gurlay har i forcerade marscher framskjutits till parmesanska gränsen; bataljoner af 3 andra regimenter hafva med artilleri och pionnierer aftågat till Parma; infanteriregimentet baron Hess har fått order att marschera till Brescia och Peschiera; slutligen hafva de längs gränsen emellan Parma och Sardinien förlagde österrikiska trupper blifvit anbefalte en skärpt vaksamhet. Alla dessa underrättelser, som äro hemtade ur bref från Italien till Frankfurts tyska tidning, öfverensstämma med hvad som gång efter annan skrifvits från Turin om truppsamlingar uti de af österrikarne ockuperade landsträckor, som gränsa till Sardinien. Hittills har man varit böjd att betrakta dessa truppsamlingar som blotta försigtighetsmått; men numera är man benägen att anse dem för direkta hotelser emot Sardinien. Spänningen emellan hertiginnan af Parma och österrikiske generalen Crenneville hade nått en sådan höjd, att en försoning ansågs för omöjlig. ENGLAND. Italienska frågan förekom i parlamentet först den 14 dennes. Lord John Russel framstälde då den motionen, att regeringen skulle på husets bord framlägga den diplomatiska skriftvexlingen rörande italienska angelägenheterna, och motiverade sin begäran genom den önskan att de italienske liberale icke måtte hängifva sig åt några illusioner och att få öppet uttaladt, det England icke ämnar intervenera i Italien, men lika litet ämnar tåla andra interventioner och aldraminst ett underkufvande af Italien. Lord Palmerston försäkrade, att England icke skall öfvergifva Italien och Sardinien, ehuru nödig försigtighet förbjöd honom att lemna vidare upplysningar i en så ömtålig sak. Hr Bowyer, en herre, som gjort till sin uppgift att försvara jesuiter och tyranner, försäkrade att