Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1856, sida 1

plötsligt och aldrig är starkare och allsmäktigare än i det ögonblick då den födes. Liksom man, som jag tror, kallar plastiken synlig musik och byggnadskonsten förstenad musik, sä kan man ock i fysiognomiskt hänseende med lika stor rätt kalla menniskoansigtet det instrument, hvarpå själens öga spelar; men det är så svårt att lära detta instrument, emedan man så litet öfvar sig derpå och så sällan berör dessa gudomliga tangenter. Men den, som en gång väl anslagit en gyllene sträng på detta instrument och hört den melodiska tonen klinga derifrån, den, som varit lycklig nog att aflocka det ett rent och harmoniskt ackord, den — det svarar jag för — måste fatta kärlek till detta instrument och icke sky någon ansträngning för att blifva mästare derpå. Ett sådant instrument för min själ trodde jag mig hafva funnit denna afton. Detta ädla, lugna och vackra ansigte sväfvade beständigt för mig såsom ett väsen, det jag måste utforska, och vi veta ju, att hvad vår fantasi först omfattar med värma, det släpper den ej; den omfattar det ständigt sastare med sina jättearmar, likt ett älskadt barn, som modren fruktar att förlora, och den stannar ej, förr än den inträngt i hela innehållet, omfånget och djupet af det problem, den uppstält för sig. Med all den höghet, hängifvenhet och manlighet, som stodo preglade på detta ovanliga ansigte, beherrskades det dock af ett märkbart vemod och de bleka minerna tycktes dölja en olycksalig hemlighet. Det var dock icke detta vemod, som eljest så ofta visar sig i den vansinniges öfverspända och skarpt utpreglade drag; det.yar snarare en stilla sjelfförsakelse, sådan som man ser den hos en själ, hvilken böjer sig för ödet. Ur detta stilla vemod måtte vansinnet hafva utvecklat sig, sedan hopplös