Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1856, sida 1

ty man må, i hvilket land som hellst, sammanträffa med det täcka könet, och snart kommer man i lifligt samtal om hufvudstaden; städer, sädana som London, Paris, Petersburg, Berlin och Wien, måtte äga en magnetisk makt öfver alla qvinnohjertan. Ibland herrarne hade jag genast ifrån första ögonblicket fästat min uppmärksamhet vid en, som ständigt höll sig på ett blygsamt afstånd, men det oaktadt, antingen han satt eller stod, lifligt deltog i samtalet, och hvars blick så att säga, fasthängde vid mina läppar, då samtalet småningom föll på Tyskland, och jag med stor värma uttryckte mig om mitt så litet kända, jag vågar tillochmed säga misskända, fädernesland. Jag begär icke, att en man skall vara vacker; hans själ, bildning och manlighet böra utgöra hans skönhet; men då den träder mig till mötes uti en så iögonfallande ädel form som här, kan jag icke annat än älska och beundra den. Den ännu unge mannen, i hvilken jag här för första gången såg det fullkomligaste ideal af manlig skönhet, satt snedt emot mig, på något afstånd ifrån det öfriga sällskapet. Den icke just fördelaktiga lampbelysningen äfvensom mängden af de närvarande hindrade mig att nogare studera hans enskildta drag; men hvad jag såg, tillfredsstälde mig ej allenast, utan väckte dessutom min lust att göra hans närmare bekantskap. Han var lång, mera smärt än starkt bygd, och i hela hans kroppsbyggnad lågo de skönaste proportioner. Hans bleka, tydligen något lidande ansigte, hans höga, ädla och tankfulla panna, hans vackra, släta, glänsande svarta hår, men framför allt hans blixtrande, djupa och, om jag så får säga, intellektuella ögon väckte genast hos mig en liflig håg att närmare lära känna: den själ, som bodde i denna