Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1856, sida 1

Ja, läsare, jag kan tyvärr icke dölja det för dig: det var verkligen den vansinnige från St. James. Andra Kapitlet. St. James och dess innevånare. Jag har ofta i mitt lif, och förnämligast i min egenskap af läkare, haft tillfälle att förvånas öfver det oförklarliga inflytande, som ett menniskoansigte förmår utöfva på oss. Jag talar icke nar om detta ytliga intryck, som kommer och försvinner lika hastigt, och som ofta öfverraskar oss, då vi träfsa tillsammans med en fremmande menniska, den vi bestämdt veta att vi aldrig sett, men i hvars anletsdrag vi tro oss finna något bekant, något som vi tycka oss ofta hafva sett förut. Nej, jag talar här om det djupa, outplånliga intryck, ett ansigte framkallar, som icke allenast är utomordentligt vackert och ädelt eller motsvarar det ideal vi bära inom oss, utan som äfven tyckes hos oss sjelfva väcka en oklar och töcknig ide och derigenom, utan att vi veta hvarför och på hvad sätt, gifver hela vår sinnesstämning en riktning, som den förut icke hade. , (Forts.)