Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1856, sida 1

— Om ni behöfver något, min käre doktor, sade min ledsagare, så drag blott i denna klocksträng, och enhvar af edra önskningar skall så fort som möjligt blifva uppfyld. Jag tackade på det förbindligaste, och mr ÄUlliotson ämnade redan gå, då jag hejdade honom. — Ännu ett ord, min bäste mr Elliotson, sade jag. Hvilken är den unge, vackre mannen i den svarta sidentröjan med den höga pannan och örnnäsan? — Ah, ni menar den långe, bleke mannen med de blixtrande ögonen och den förnäma hållningen? Jag nickade jakande. — Jaså, fortfor han, ni tycker således om honom? Åh ja, det tror jag nog — det är mr Sidney, en af våra patienter, hvilken så väl af husets folk, som i hela trakten häromkring vanligen kallas den vansinnige från St. James. — Hvad! utbrast jag, är han vansinnig? — Ja, det är han, min bäste doktor, — men sof nu godt och dröm om det behagligaste ni önskar er. Då han var borta, kunde jag icke komma ifrån min förvåning öfver denna upplösning. Denne var således den vansinnige från St. James! Rättvise Gud! så ung, så vacker, så rikt begåfvad till det yttre och ändå — vansinnig! Här kom jag, — jag vet icke genom hvilken ideförbindelse, — ovilkorligen att tänka på det besynnerliga hm! som den hederlige krämaren låtit höra. Jag kunde icke underlåta att sjelf utstöta ett lika hemlighetsfullt hm! och försjönk i grubbel öfver lenna menniska, som var så slösande utrustad med illa gäfvor och dock saknade den, som allena gifr tillvaron betydelse — ett sundt och oförmörkadt örnuft.