de närsittande; är föremålet för vänskapen lomhördt eller sitter längt borta, låter inan Linberg (Vaktmästaren) stöta honom i ryggen och skrika: Herr Kontoristen vill dricka med Kamreraren!? Då tittar Kamreraren med en äkta fårmin omkring sig, sticker hufvudet åt alla sidor och snokar efter den aflägsna vännen, ända till dess han ser besagde väns näsa stickande fram ur den långa raden, med en rörelse liknande en spikhammare, som betyder att Kontoristen nickar god mening. Förvissad att man ser rätt, fastän man sitter illa till, förändras plötsligen Kamrerns anlete, mungiporna dras uppåt, kring ögonen synas några glada rynkor och han nickar, dricker och höjer sitt glas för att visa att det är tomt, samt fortsätter samtalet med: den stod i femton riksdaler tunnan i förrgårs på torget. Sådant der drickande fortgår, på värdens uppmaning, rundtomkring bordet — det är ett fasligt nickande och bråkande för att få i sig de välsignade tårarne. Men flickan der, med en thesked S:t Julien i sitt glas, som väl femton gånger blifvit tryckt af sina gamla grannar, utan att vinet tyckes förminskas — — nu — drack hon ut alltihop på en gång och lägger det fina fingret på glasets fot. Om jag såg rätt, så drack vice Häradshöfdingen der borta ut hela sitt glas också, äfvenledes utan påtryckning. — Hade en blick blifvit vexlad mellan dem, eller var det en händelse att de unga tu — precist på en gång drucko? — Nej, det är en kärlekshandel, midt för pappas och mammas och förbi alla de öfrigas näsor; de tycka om hvarandra. Min Gud, så litet bråk vör kärleken af sig; stort mera bråkar ej den sanna vänskapen heller; men sällskaps-vänskapen håller ett fasligt väsen, nickar, ropar, skickar vaktmästare och dricker i botten — det är skillnad. När deserten kommer, knackar värden på ett glas och äskar ljud. Han håller nu tal — det är alltid någon ärad gäst, t. ex. Borgmästaren från SkråköPing, som nu gästar Ruckelköping, eller en Rådman i Skanör, som kommit till Falsterbo, eller är det en älskad makas födelseeller namnsdag attfira — kauske stadens sångförening träder opp och sjunger Vären är kommen eller Malins milda öga — och så kommer skål efter skål. Slutet är att tvi gubbar i öfra raden blinka åt hvarandra och tala halfhögt öfver bordet: Brör skall — yNej det är bror? — Nej, jag är ingen talare — vja, det är bra ändår — och så knackar den ene brodern på glaset? och talar och säger: Hm — mitt herrskap — hm — hm, Jag är ingen talare och egentligen borde ordet tillfallit en annan, men jag får — det är klart att vi alla hjertligen — nej — af hjertat hjertligen tömma — nej — dricka en hjertlig skål för vår värd och värdinna, vår Rådmanska — hm — jag är inte vand att tala — Gick rätt bra; bror talar med ledighet, tröstar en närsittande. Um, har så ringa öfning. Och så drickes skålen — stolarne ramla från bordet, ett ögonblick helgas åt Guds godhet — och så aftroppar sällskapet. Samtalet blir något långsamt, man kunde säga däst och trögvulet — de gamle herrarne ha för vana att sofva middag, de unga hafva icke skolkat, man placerar sig här och der och fortsätter samtalet — och så kommer kaffet, buret i en stor silfverkaffekanna med inskrift: Till Rådoch Handelsmannen N. N. af tacksamma valmän i Ruckelköping 18—. Denna kanna, som det vill en hel karl till att lyfta på rak arm, fick Rådmannen för det att han genomdrifvit att Statens jernväg, en gång när den kommer att anläggas, tar tre mils krok endast och allenast för att få beröra Ruckelköping. Detta skall göra Ruckelköping till en centralpunkt för handeln och bringa lika många riksdaler till Ruckelköping, som kroken kostat staten. När kaffet är drucket, går man hem och sofver middag. — (Forts) vorts. wAA 6EEE s C—