Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1856, sida 2

nu förgåäfves gifvet, ty än i dag har den lilla gåsen ej kunnat få någon man. Hvad är filosofi? Den ryktbare professor Platner i Leipzig tillfrågades i ett sällskap af en vacker dame, hvad filosoå var? Att afgifva en förklaring häröfver, som kunde vara tjenlig. satte den lärde i sörlägenhet. En vän till honom, som märkte detta, sade: Filosofi är att sitta bredvid en vacker dame, utan att tappa koncepterna. Thiers och Arago, Thiers yttrade en gång till Arago: Å Frankrike gifvas fyra partier: kortsynta, längsynta, enögda och blindad. — Åi glömmer de skelande, svarade astronomen, och för första gången i sitt lif stod herr Thiers, hvilken som bekant är, tillhör sistnämnde klass, svarslös. 2 (Penelope.) Ruckelköpings slillskaps-nöjen. (En specialhistoria af Onkel Adam). Jag satt helt stilla och beskedlig här i Ruckelköping och läste i Norra Kalmar Läns tidning K. K—gs snillrika föredrag om Sällskapsnöjen. Nå väl, änkte jag — ha vi ej sällskap i Ruckelköping? Jo visst, ett litet, men utvaldt. Ha vi ej nöjen? Jo visserligen, af många slag. Vi ha våra hederliga middagar, der det vankas mat och dryckjom, och våra supter, der det vankas musik och dans, och våra baler med Regewentsmusik, och vårt Musikaliska Sällskap, der apothekaren spelar andra fiolen, så att tonvågorne ånga af kamfert. Detta sednare sällskap består af herrar och damer, som kunna göra musik, och herrar och damer som en gång i veckan beahöfva ingnidas med ett af fyra fioler sammansatt själaliniment, som kommer det andliga jaget i stark transpiration af känslor — för att ej tala om aningar. Sällskapet bär i knappbålet en gammal harpa, till minne af salig borgmästarinnan, som i tiden egde ett Lindholms klaver och myeken musikalisk bildning, samt var Ordförande i sällskapet, med samma rätt som en rysk furstinna varit president i ryska vetenskapsakademien. Borgmästarns var, i salig borgmästarinnans tid, ett hus det! — gästfritt och godt om allting, och spridde bildning omkring sig, så till vida att man der fick lära sig att höra.? Det är en smula kinkigt att bli konstkännare i allt annat än musik. För att bedömma en bild eller en tafla behöfs icke endast synsinnet, man måste påpeka förtjenster och fel, man måste fälla ett omdöme. Ännu värre är det med litteratur. Vid läsning deraf finnes alltid en och annan anmärkare (jag vill härmed icke utpeka herr hofsekreteraren, som bor i Wallanders rödmålade gård vid tullen), en och annan som betraktar minespelet hos det afhörande sällskapet och anmärker, att fru apothekerskan skrattade vid ett rörande ställe, eller torkade tårar ur ögonvrårna vid ett muntert, eller att borgmästaren höll på att somna o. 8. v. Dessutom är det svårt, om ej omöjligt, att talas vid en smula; men låt bara musik komma i fråga! — är det en regande konstnär, så sitter man der saligt drömmande och hör på huruledes innehållet af en dubbel råttfälla sluppit ut på tangenterna af ett piano, och hur en fiol, som en ömsint katt, står bredvid och jamar; man behöfver ej mer än lägga märke till finalen i stycket, och detta är lätt att veta, emedan råttsprången då bli häftigare och mera förtviflade — det tycks som om tonsättaren velat säga till publiken: nu måtte ni väl bli mätta på konstmakerier, och så gör han sina sista bocksprång och så kommer slutackorderna: kratach! kratsch! kratsch! Då skall man ha händerna i ordning och dra till att applådera, sedan man sett hur hofsekreteraren (som bor vid tullen) bär sig åt. Börjar han vid finalen att vika upp frackärmarne, så skall man lägga till håre men sitter han och gnider sig i pannan med käppknappen och synes obekymrad. så bör man lita händerna ligga stilla, ty då har konstnären icke fått beröm i Svenska tidningen eller Aftonbladet. Har han det fått, så kan man klappa utan att se på hofSchreteraron. Ar det åter i ett enskildt sällskap — i en förtrolig krets af vänner, som värdinnan säger när hela staden är samlad, så är att märka, att man blir förtjust när dottren spelar, om hon spelar drägligt, och talar om stora anlag, om hon kommer af sig. Guvernanton får icke beundras annat än af en och annan gammal herre med tur på hufvudet och otur hos damerna, hvilken kan fälla några vuppmuntrando ord? åt mamsellen. Det förnämsta nöjet i vår goda stad är middagarne. Sådana middagar ställas till vid alla högtidliga tillfällen; man får en invit så lydande, af Farbror som har bod i hörnet vid torget (han är Rådman också): . Jag scr i morgon några vänner hos mig och bror skulle göra mig och min hustru ett synnerligt nöje Åc. Då kan man vara säker att der går hederligt till. Gubben är en hedersman, som lagsöker sjuåttondedelar af stadens innevånare, bysätter en sextondedel och häller vin i de återstående, ty han är stadens förnämsta vinhandiande med ett ord, en galant, hederlig, allmänt älskad och aktad farbror. Bordet avigtar af silfver; på bränvinsbordet stå tio till tjugo olika småfat med tilltugg till den välsignade supen. fällekapet tränges der som en fårskock kring en löfknippa; den ena svarta frackiyggen skymmer den andra, infallen regna om hvarandra, och menniskokännaren kan studera hundra olika sätt att tugga smörgåsar. Efter en stund är stormningen slut. Det lilla bordet med spildt bränvin, en och annan ostbit, en afbiten anjovis, en hop halshuggna rädisor, med sina gröna armstumpar utsträckta efter räddning, och i midten bränvinsflaskan med kommendörsbandet, ser ut som ett bataljiält, eller snarare en hatahtafla (som alla äro lika hvarandra), med kringkastade vapen och lik samt en segrande fältherre på en hvit häst i förgrunden och härskarorna i bakgrunden Bland kroppens nödtorft är det endast sådan, som förvaras på buteljer, som kan ernå en sorts riddarevärdighet med kedjan om halsen och hederstecknet på brö stet; denna heder erhålla de visserligen för innehållet skull, men också derför att de äro korkade. (Detta utan att vilja alludera på Merr Ekonomia.Direktören, som fått Wasen genom att nedlägga medborgerlig förtjenst i en stor kompost och en stengärdesgård.) . Det manliga sällskapet har nu vändt sig om och presenterar idel hvita västar, och beger sig sålunda in till Ådamerna för att konvojera dem till bordet. Detta sker med fara för några par att fastna i dörren; värden beklagar en hop herrar, som stå i klump, att damerna icke räcka till; der finnes blott tretton damer och trettiofyra herrar, således bli tjugnen lottlösa. Detta är en verklig förlust — tänk hvad det skulle vara, att få utföra fru Borgmästarinnan, en liten fet fru med bjert röda blommor i negligöen — eller hvad den der inrättningen i nacken, som nu brukas, egentligen heter — eller långa Stadsliskalskan! 9. s. v. (Forts.) Ur Norra Kalmar läns tidning. A — (ÅtahnÅc Rörncnnahnräffalcan