1854. Der heter det: vUnder kongressen i Wien tillföll, såsom bekant är, storhertigdömet Warschau Ryssland, såsom integrerande del af det då upprättade konungariket Polen. Som kronprinsen af Sverge der, enligt hvad vi redan anmärkt, fått en starosti i dotation af Napoleon, och kejsar Alexander önskade inlösa den, prinsen dessutom, såsom thronföljare i Sverge, icke kunde vara en främmande makts undersäte, öfverenskommo de, att inlösningen skulle ske på det sätt, att ryska kejsaren öfverflyttade på kronprinsen den fordran, han hade hos Carl den 13:de, som också skedde. Den var således icke, .som man hört påotån. en skänk af ryska kejsaren till svenska statsverket; det var, som en hvar finner, en betalning till kronprinsen ör en hans tillhörighet, och som han, lika med hvarje enskild man i ett dylikt fall, egde att efter behag disponera? Den ammsaga, som i detta på autentiska källor grundade arbete uppdukas, förfaller, såsom hvar man finner, till mindre än intet, då man betänker, att någon inlösen af kronprinsens 8. k. starosti, hvilket synes varit ett slott icke i Polen utan i Spanien, aldrig var å bane, åtminstone icke i sammanhang med det svenska statslånet. Någon öfverflyttning af kejsar Alexanders fordran på kronprinsen från Carl XIII var ju ej möjlig, då Carl XIII icke hade någon skuld till den yske ezaren. Och öfver statsverkets skuld gde ju hvarken konungen eller kronprinsen att förordna, utan Rikets Ständers hörande. Den nu framställda historien är således ingenting mer eller mindre än en ren dikt, huru autentigk än dess källa må vara. Rätta förhållandet är, såsom vi förut efter Tourgeneft visat, att kejsar Alexander, på grefvo Löwenhjelms böner, efterskänkte hela statsldnet, utan vidare vilkor, hvadan någon present deraf vare sig åt Carl XIII eller kronprinsen aldrig kunde komma i fråga. Detta är faktum, hvilket ock bekräftas af den sednast utkomna delen af Bergman-Schinkels Minnen, der det ifrån kongressen i Wien omtalas: — — Då Löwonhjelm härunder yttrade sin förmodan, att kronprinsen i anledning af Norska fulttägets opåräknade kostnader med nöjo skulle se om kejsaren kunde befria oss från det i Åbo tagna rubellånet, svarade Alexander med största välvillighet: Om ni tror att dess afskrifvande kan vara kronprinsen behagligt, skall jag med nöje ägna honom detta vedermäle af min personliga vänskap. Minnenas förf:e tillägger: Det skedde verkligen, och dessa 1,500,000 rubel blefvo afskrifne. Var nu kejsarens mening att denna skänk gällde kronan Sverge eller . kronprinsen personligen? Grefve L. var öfvertygad att afekrifningen var en personlig vänskapsgärd åt kronprinsen, och så blef den slutligen ansedd. Här finnes således intet ord om det der polska starostiet, som dragits fram såsom en svag räddningsplanka för Carl Johans heder. Om afskrifningen varit on personlig skänk åt Carl Joban, så hade man ju icke behöft hvarken tillgripa starostiet, eller förklara det ursprungliga lånet hafva varit lemnadt personligen till Carl XIII och kronprinsen, såsom brefvet till magazinsdirektionen föregifver. Men icke nog härmed: vid uppgörelsen med Preussen rörande Pommern, ingick denna af Alexander efterskänkta summa af 14 million rubel uti den slutliga öfverenskommelsen, så att Preussen i st. f. att Sverge fordrade för Pommerns afträdande 4 mill. Rdr preuss. kur. slapp med att betala 34 mill. samma mynt. Saken behöfiver ej långa kommentarier, ty den är alldeles klar. Det är fullständigt ådagalagdt, att Carl Johan olagligt tillskansat sig dessa medel, hvilkas rätta belopp vi ej kunnat bestämdt utreda, då det ej säges om lånet var gifvit i rubel silsver eller papper, ehuru det förra synts varit meningen, men hvilket belopp dock minst uppgår till de ofvannämnda 619,000 rdr bko, eller omkring 1 million rår rgs. Denna million, med räntor, utgör en fordran, som svenska statsverket ännu äger oredovisad hos afl kon. Carl XIV:s arftagare. Visserligen upplyser Sv. Tidn., att fonden, som öfverlemnats till hrr Wirsens, Wåhlbergs och Frödelii förvaltning, blifvit använd till fromma stiftelser, såsom de döfstumma, barnhuset, fattigvården. till bröåprisernas upprätthållande (hvad vill det säga: menas deras höjande eller sänkning?) i hufvudstaden, till öfverste-ackordernas inlösen, till kasernerne, till enskild välgörenhet, m. m. — Men detta allt synes vara ungefär lika autentiskt, som nödlögnen med det Polska Starostiet. I alla händelser har det varit Rikets Ständer och icke Carl Johan, som ägt att göra dessa dispositioner. Frågan om husköpen på Helgeandsholmen behöfver härefter ej vidare behandlas. Äfven den är klar, och Återstär det endast för Rikots Ständer vid nästkommande, att äska en juridiskt bindande utredning af hela denna affär, likasom af transaktionerna med Guadeloupe och skeppshandeln. De mycket öfverklagade vsmädelserna skola ju också derigenom bäst kunna läggas i dagen. inrikes Nyheter. Göteborg. AAA J5 O har frn 21 ZU —— c A———