Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1856, sida 1

AQAAAAM — 2 såsom läkare kände jag mig hufvudsakligen kallad att studera menniskorna i deras glädje och deras sorger, och denna gång hade jag tagit till min Berskilda uppgift att besöka alla namnkunniga hospitaler, men förnämligast dårhusen, hvilka i England äro så förträffliga mönster i afseende på organisation, att e Vunnit europeisk ryktbarhet. Således ämnade jag också nu besöka en af dessa kuranstalter, som låg vid min väg och en längre tid uppehålla mig der — det var dårhuset i S:t James. Försedd med en mängd rekommendationer ifrån London, och redan förut anmäld, hade jag sändt alla mina saker förut och hoppades nu att frisk och sund komma till det gamla S:t James framemot aftonen. Oaktadt jag icke var mycket trött, ty jag hade blott gjort en liten dagsresa, längtade jag dock, då aftonen närmade sig, efter en hviloplats och dess beqvämligheter. Jag hade afvikit ifrån stora landsvägen och efter gammal vana gifvit mig in på en smal gångstig, som i många bugter ledde ned till en liten enslig, grön, rundt omkring af skogbevuxna höjder omgifven dal. Jag stannade och såg upp till den backe från hvilken jag nyss förut nedkommit. Den sjunkande solen, som långsamt gled ner från den molnfria himlen, var nära sin nedgång och kastade ännu blott några sneda, purpurröda strålar på de jättehöga trädtopparna uppe på backen, hvilkas breda och långa skuggor redan betäckte den djupare liggande dalen. Försjunken i mina tysta betraktelser, lade jag mig på den friska, doftande mossan vid foten af en gran och framtog min karta, för att beräkna huru långt det ännu kunde vara till S:t James. Men, som det så ofta händer mig, äfven denna gång kunde jag icke på papperet finna den Punkt, der jag just nu befann mig, och jag började redan frukta, att Jag kommit