Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1856, sida 1

aldeles bort ifrån den rätta vägen, då jag till min tröst hörde några menniskoröster, hvilka från den förut omnämnda backen ljödo ned till mig i dalen. Då jag nogare lyssnade, hörde jag snart att det var tvenne gosseröster, hvilka utförde en vexelsång, och tycktes täfla med hvarandra att låta de klara brösttonerna strömma fritt ut i den lugna aftonen. En liten stund derefter delade sig buskarna, och jag såg, som jag förmodat, tvenne gossar, hvilka försigtigt nedgingo från berget och hade möda nog att hålla tillbaka en tyngd, som de släpade efter sig, eller som snarare hotade att störta ned på dem. Det var en vagn, som var besynnerligt bygd och liknade de kärror, som krämare i England så ofta föra med dig, och hvilka i allmänhet dragas af hundar eller af en eländig häst. . De kommo långsamt närmare, och nu märkte jag äfven bakom dem en äldre man, som med fasta steg och säker hand höll vagnen tillbaka, på det att den icke skulle blifva gossarne för tung och rulla utför den temmeligen branta sluttningen. . Då detta tåg, som på afstånd såg ganska äfventyrligt ut, kommit mig så nära, att jag kunde underkasta det en noggrannare pröfning, ropade den ene af gossarne, som ögonskenligen var den äldste, i det han sprang ifrån vagnen och nedkastade sig på mossan tätt invid min sida. — Här skola vi pusta ut litet, min far! Det var en usel väg utför backen! Gossarne, hvilka voro klädda i tröjor och byxor af grått lärft och små mössor och grönt tyg, liknade hvarandra mycket och voro bröder, ehuru den äldre, som kunde vara omkring sexton år, hade en vida starkare kroppsbyggnad och ett helt annorlunda framträdande ansigtsuttryck än den yngre. Det låg någonting djerft och afgörande i hans välformade an