Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1856, sida 1

barn älska er ännu, och orsaken, hvarför jag infann mig hos er i dag, var endast min önskan att ni, fru friherrinna ville förlåta Alfred och Elise. — Alfred, min älskade gosse, o, för honom till mig, låt mig se honom, det skall göra mitt hjerta godt; men, han har ju blifvit förlofvad, sade friherrinnan med sin gamla, hårda stämma. — Ja, med en flicka, hvars make knappt finnes, — svarade majoren och sönderslet dermed hela herr v. Kleists väfnad af lögn och falskhet, — och, fru friherrinna, återtag er förbannelse, som hvilar tungt öfver denna förening, gif den i stället er välsignelse. Sjelf blef ni i er ungdom ett offer för en afskyvärd, aristokratisk öfverenskommelse, har detta icke lärt er att vara mildare och att förakta en hvar, som högmodas öfver sin börd? — Ack, har man länge bott på ett ställe, så tror man ofta, när man vaknar i sitt nya hem, att man ännu befinner sig i det gamla; så går det nu också mig, men jag vill vara fast intill ändan. — För hit min Alfred och hans brud. — Och Elise, er dotter, i hvilken jag ofta trott mig se er sjelf i er ungdoms vår, vill ni icke träffa henne? — Hon har fallit för djupt, att jag skulle kunna tåla att se henne. — Lögn, nedrig lögn, afskyvärdt förtal! utsor majoren. Er dotter är så oskyldig som en Guds engel, äfven här skall jag afslöja den atörste skurk, som verlden sett, jag menar herr v. KleistEfter någon strid med sig sjelf, samtyekte friherrinnan att äfven se sin dotter, och slutligen frågade hon: än vi två, herr major? — Vi två, sade majoren och såg vemodigt på friherrinnan, vi två kunde ha blifvit lyckliga, om Gud