Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1856, sida 1

FÖRSONING. Berättelse af Michael Giörup. (Forts. fr. föreg. N:r.) — Kan jag rädda er, friherrinna? Begär mitt lif, begär allt, sade han. — Endast min Gud kan skänka mig nåd, om han har någon sådan för en så stor synderska, som jag är. Ser ni, det lif, vår Herre gaf mig, har jag förspillt, den själ, som bor i mig, har jag hungrat till döds och det — det ser jag först nu, då mitt lif nalkas sitt slut, då mina bästa dagar äro förbi. Ack, min vän, min ende vän här på jorden, då jag återsåg er, var det liksom en slöja drogs ifrån mina ögon, som om natten förvandlades till dag, men hvilken dag! — den är utan morgonrodnad, middagssol och aftonglans. Der äro skuggor öfverallt, de förfölja mig, de förkrossa mig. Småningom blef friherrinnan lugnare, och hon berättade för majoren de i förra kapitlet anförda händelserna. — Se så, nu känner ni mig, slöt hon, nu vänder ni er bort med förakt, liksom mina barn, hvilkas kärlek iag icke förtjenar, och genom hvilka jag, efter hvad jag nu först inser, kunnat vinna försoning med Gud och verlden. — Det kan ännu ske, svarade majoren, sålänge