Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1856, sida 1

Alfred inträdde med ett leende ansigte, som dock blef något långdraget, då han varseblef brodern. Majoren blef också ett ögonblick förlägen, men fattade sig snart, då Alfred utbrast: — Du här! Rudolf ville svara, men majoren förekom honom och sade: — Ja visst, er bror och jag gjorde i går närmare bekantskap med hvarandra; han är en präktig, liberal man. — Liberal? återtog Alfred. — Ja visst är jag liberal, sade Rudolf, jag — jag hatar all aristokrati. Liksom alla djerfve, lefnadsfriske män, dem tillfällighet eller öfvertygelse föranleda att ändra åsigter, gick Rudolf ifrån den ena ytterligheten till den andra. Nu kom det till en förklaring, och bröderne räckte hvarandra försonande handen. Majoren klappade händerna af glädje och släppte sin pipa i golfvet. Efter någon öfvertalning samtyckte Rudolf tillochmed att låta presentera sig för Alfreds fästmö. Man gick in till fru Öberg, som emottog den unge baronen på det mest förekommande sätt; han blef aldeles intagen i Marie och bad Elise förlåta det onda han gjort henne. Då samtalet fick mera lif, nämnde Rudolf plötsligt modrens namn; dervid förstummades alla och sägo på hvarandra. Men majoren ryckte nu fram med, att han hade order att föra Alfred, Marie och Elise till den gamla friherrinnan, och berättade, att han besökt henne på morgonen och stämt henne till mildhet. — Jag trodde icke, att ni kände min moder, sade Alfred. — Jo, jag lärde känna henne i fordna dagar, svarade majoren; och i hopp att kunna bjelpa er, mina