Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1856, sida 1

och verlden velat det så, men ett annat öde blef oss beskärdt, låtom oss sinna oss deruti och tro, att Försynen skall leda allt till det bästa. — Och i vår ålderdom skola vi vara vänner. — Ja, vi skola vara vänner. — Då majoren kom hem, satt han länge tankfull vid sin pipa. Samtalet med den gamla friherrinnan hade gjort ett djupt intryck på honom, Sådan hade han icke väntat att finna henne; deremot en qvinna, som gjort sin rang till sin Gud, och tillbad endast den. Han sade till sig sjelf, att hennes ungdomsfel räddat henne, och var säker på, att hon ej mera skulle försjunka i sin förra slöhet, sedan ångren infunnit sig och samvetets röst fick göra sig gällande. Ett leende visade sig på hans ansigte, då han kom att tänka på den glada underrättelse han hade att meddela Alfred och Elise, och han betviflade icke att ju försoningen med modren skulle blifva fullkomlig. — Det klappades på dörren och Rudolf inträdde med ett temmeligen mulet ansigte. — Hvad fattas er i dag igen, herr baron? frågade majoren. — Åh, jag har bara fått veta en liten nyhet på vägen hit till er. — Nå, och den nyheten är? — Att min gamle vän, den erkebofven herr v. Kleist blifvit utsedd till gesandt vid ett af Europas större hof. — Ingenting annat? vid sådana slags nyheter är man van här i landet. — Glöm nu herr v. Kleist och alla de slynglar, som förr voro edra vänner, och sätt er ned en stund hos mig; jag har också en nybet att berätta er. — År den god? — Utomordentligt präktig. — Men hvem är nu igen vid dörren? — Kom in!