Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1856, sida 2

DTITTIAnICUnD YÅSUIAI vlflArA4 VIBIISUHNULI4 lUC D Amerika. Den svarte kejsaren på UIayti (NapoleonRobespierre-Soulouque-) Faustin I har officielt tillkännagifvit, att oroligheterna7i nejden af Aus Cayes blifvit undertryckta, och att han har orostiftarne inom lås och bom. Enligt de nyaste underrättelserna från Goda-hopps-udden, befarar man ett nytt krig mellan Engelsmän och Kaffrer. Guvernören i Capkolonien har ditbeordrat ett regemente reguliera trupper från Mauritius. Ostindiska posten medför underrättelse om en blodig slagtning mellan Nepalesarne och Tibetanerna, som länge legat i krig med hvarandra. Nepalesarne under sin general Jung Bahadur vunno en fullständig seger, och Tibetarnerna ha måst foga sig i de fredsvilkor, segrarne föreskrifvit. DANMARK. Innan riksrådet (d. v. s. danska helstatens eller Danmarks, Holsteins och Lauenburgs gemensamma representation) för någon tid sedan åtskiljdes, hade det beslutat, att vissa kronodomäner i Holstein och Lauenburg, i likhet med dominer af samma slag i Danmark, skulle af regeringen få disponeras till försäljning. Mot detta beslut protesterade Holsteins och Lauenburgs representanter, såsom ingripande i hertigdömenas rättigheter. Det heter nu, att icke allenast Preussen utan äfven Österrike lagt sig i saken och gjort skarpa föreställningar med anledning häraf hos danska regeringen. Preussen skall äfven uttalat sitt misshag med helstatsförfattningen. Enligt tyska tidningar har danska regeringen svarat härpå med en protest mot hvarje inblandning af främmande magter i danska helstatens inre angelägenheter. ITALIEN. Folket i Rom bar tillställt sardinska ministern Cavour en guldmedalj med dennes bild på ena sidan och på den andra följande inskrift: ÅYor de förtryckta italienska folkens försvar på Tariserkonyressen 1556, det tacksamma Rom. Ett bref från Neapel af den 14 Juni har följande innehåll: Man bör göra siguor Bianchini, chefen för neapolitanska polisen, den rättvisa, att han gör allt, för att förekomma sina agenters nedrigaftilltag. Naturligtvis är han också föremål för deras djupaste hat. Helt nyligen var han på väg att lemna sin befattning, och det af följande anledning: En af Campagnas kreatur, en polisagent vid namn Cioffi, skref från Lecce, der han är stationerad som poliskommissarie, till signor Bianchini, att hela provinsen var i ett tillstånd af den häftigaste jäsning, att en sammansvärjning ingåtts utaf medlemmar af de förnämsta familjerna, och att ett uppror vore med hvarje ögonblick att vänta, om ej kraftiga åtgärder vidtoges. Han fordrade af myndigheterna, att icke mindre än 400 personer genast skulle arresteras. Häpen öfver denna angifvelse, men oviss om hvad han borde tro, skickade Bianchini rapporten till biskopen af Lecce, jemte den af Cioffi uppsatta listan på de sammansvurne, och uppmanade biskopen att säga sin tanke i gaken. Biskopen, som i öfver 40 år varit en god herde för sin hjord och är en man med alla kristliga dygder, svarade, att Cioffis anklagelser voro nedrigt förtal, och uppmanade Bianchini att ej fästa afseende vid desamma. Härefter skref Bianchini till Cioffi, vägrade att efterkomma hans begäran och sade honom, hvarifrån han hemtat motsatta upplysningar. Agenten skickar då en rapport till konungen, tilläggande, att biskopen var slö af ålderdom, oduglig för sin post och dertill liberal och ovärdig II. M:s förtroende. Högligen förfärad öfver denna rapport och troende hvarje ord i densamma, befaller konungen biskopen att, i trots af hans ålder och värdighet, genast inställa sig i Neapel. Under sin församlings tårar lemnade biskopen Lecce, eskorterad af polissoldater. Omedelbart efter sin ankomst fördes han till ko nungen, men här talade den gamle mannen i så allvarliga och hjertskakande ordalag, att II. M. kastade sig för hans fötter, beklagande att han ryckt honom från sitt embete och bedjande om hans välsignelse för sig och sina barn. Så slutade saken mellan konungen och biskopen. Signor Bianchini var emellertid ej tillfredsställd härmed, utan begärde, i rättvisans och moralens namn, att polisagenten skulle afskedas. Konungen tvekade, och Bianchini begärde afsked. Denna händelse är betecknande för konungens karakter. Bigott ända till vidskepelse, åtföljande processioner och deltagande i alla andlima naramansar Enghgianga Fa altarat in. 2—